Vokal kallas ett stavelsebildande språkljud, självljud, används både om grafem och fonem. Vad gäller grafem representeras vokalerna i det svenska latinska alfabetet av bokstäverna a, e, i, o, u, y, å, ä och ö. Övriga bokstäver är konsonanter.

Inom fonetiken används ett annat alfabet, fastän det latinska alfabetet är fonetiskt uppbyggt, finns det fler ljudvarianter än bokstäver. Fonetiken skiljer mellan:

1. Främre, centrala och bakre vokaler
2. Höga och låga vokaler (även kallade öppna och slutna)
3. Runda och orundade vokaler
4. Långa och korta vokaler
5. Monoftonger, diftonger och triftonger

Diftonger och triftonger

I många språk samt i svenska dialekter, dock inte i högsvenska, förekommer vokalljud som ändrar i klang från ett vokalljud till ett annat. Sådana språkljud kallas diftonger. I en del språk och dialekter kan man identifiera tre olika vokalljud i samma stavelse, och då talar men om en triftong.

Främre, centrala och bakre vokaler

Vokalerna kan delas upp i främre, (i, y, e, ä), centrala (bl a ö-ljud, kort a) och bakre, (u, o, å, långt a) vokaler.

I svensk ortografi skiljer man mellan mjuka vokaler (dvs främre vokaler) och hårda vokaler (dvs bakre vokaler). Deras funktion i stavningen skiljer dem åt: samma konsonant-bokstäver eller kombinationer av dessa, blir olika ljud beroende på vilken slags vokal de står framför.

• C får k-ljud framför hård vokal (t.ex. cognac, cumulus), medan det får s-ljud framför mjuk vokal (t.ex. cirkus, cykel)
• G uttalas med g-ljud framför hård vokal (t.ex. gata, gunga) men får oftast j-ljud framför mjuk vokal (t.ex. genom, gitarr)
• K har k-ljud framför hård vokal (t.ex. kaka, kopia) men representerar för det mesta tje-ljud framför mjuk vokal (t.ex. kedja, kid)
• Sk blir just sk framför hård vokal (t.ex. skata, skola) men blir sje-ljud när det står framför en mjuk vokal (t.ex. skela, skytte)

I andra språk påverkas omkringliggande ljud på ett liknande sätt. I finsk-ugriska språk och turkiska språk förekommer vokalharmoni, vilket innebär att samtliga stavelser i ett och samma (enkla) ord är antingen främre eller bakre. Detta kan i finskan iakttas genom valet av ändelse i de olika kasusformerna. I turkiskan påverkas uttalet av konsonanterna också, där varje konsonant har en främre och en bakre variant.

Referenser

• Malmberg, Bertil, Svensk fonetik (Lund 1971, nytryck 1991)

Språkljud

Vokal | Vogalenn | Vocal | Vokal | Vowel | Vokalo | Vocal | Vokaali | Vabahelü | Voyelle | Vogal | תנועה (בלשנות) | स्वर | Vokalo | Vocale | 母音 | 홀소리 | Bogalenn | Moleli | Tsilinitl | Klinker (klank) | Vokal | Vokal | Samogłoska | Vogal | Vocală | Vocală | Voyale | 元音