Teologi

Teologi är läran om Gud och andra begrepp inom religioner. Den som ägnar sitt studium åt teologi kallas teolog. Det är ett universitetsämne, med egen fakultet.

Teologin som begrepp

Ordet ’teologi’ kommer från grekiska, θεος, theos, "Gud", + λογος, logos, "ord, förståelse, mening". De senaste två tusen åren har emellertid ordet genomgått en avsevärd betydelseförskjutning. I de äldsta källorna under antiken användes ordet för att beteckna diskurser om gudar och kosmologi, men de första teologerna betraktades som heretiker då religionen var förbunden med statsmakten och fick inte ifrågasättas. Sokrates ansågs följaktligen lära ut ateism när han diskuterade teologi, och dömdes till döden.

Aristoteles indelade teoretisk filosofi i mathematice, phusike och theologike, och i detta fall bör teologi förstås som metafysik. Latinaren Marcus Terentius Varro indelade teologin i tre diskursfält: mytisk (om myterna om gudar), rationell (filosofisk analys av gudar och kosmologi), och civil (om medborgares riter och religiösa plikter).

De tidigaste kristna verkade i den grekiska traditionen och anammade flera av antikens begrepp. Det framgår inte minst av några bibliska handskrifter, som en tidig version av Uppenbarelseboken som börjar apokalupsis ioannou tou theologou, "uppenbarelser av Johannes, teologen". "Teolog" i detta sammanhang ska troligen förstås på ett annat sätt än det brukas numera; Johannes uppenbarade Guds (Theos) ord (logos). Fram till medeltiden förekommer en brokig mångfald av ordets betydelse.

Den nuvarande betydelsen härrör från skolastiken, där "teologi" avser ett rationellt studium av kristna doktriner, eller disciplinen som undersöker sammanhang, språkliga implikationer och påståenden i Bibeln och av den kristna traditionen. Teologi kan även avse all diskussion om Guds eller gudars natur, oavsett religion, eller mer generellt all religiös metadiskurs.

Teologin och religioner

Med teologi förstås av lekmannen vanligen studiet av kristendom, i första hand ett akademiskt studium. Teologi förekommer dock inom flera samhällen med andra trosuppfattningar. Inom buddhismen är teologin central för själva religionen, fastän begreppet kan tyckas krystat då de saknar ett motsvarade begrepp för Gud, theos. Den buddhistiska teologin kallas förr buddhistisk filosofi av denna orsak.

Inom islam har inte teologin fästs samma vikt vid, som inom kristendomen. Islamisk teologi kallas kalam. I stället har den islamiska lagen (sharia) en mera framträdande roll i religiösa diskurser och akademiska religiösa studier. Den kristna motsvarigheten till sharia är kanonisk rätt, som i teokratier, vanligt förr, var en komponent i landets rättssystem. Religiösa filosofer uppfattas vidare inte som teologer, utan som författare som skrivit om Gud. Eftersom judendomen inte var statsreligion under mycket lång tid har judisk teologi inte haft samma akademiska förankring, och teologiska spörsmål har behandlats lokalt i synagogor. Å andra sidan har den judiska teologin utövat ett stort inflytande på såväl islamisk som kristen teologi. Judendomens teologer är rabbinerna.

Teologiska ideologier

När universiteten grundades i västerlandet under medeltiden var studieämnen indelade hierarkiskt med teologi som ett av de högsta ämnena. I och med att kyrkan skapade utbildningsväsendet i väst, och hade ett stort politiskt inflytande, kom den att ha ensamrätt till sanning och vetenskap. Under flera århundraden handlade Bibelkunskap om att förstå Guds bud och att vinna egen och andras frälsning. Ett annat synsätt på Bibeln växte fram i Florens under renässansen, som senare fått namnet humanism. Humanisterna strävade efter källkritik, ifrågasatte kyrkans auktoritet inom Bibelvetenskapen och frälsning, och ofelbara dogmer inom etiken.

Den äldre synen på kyrkans ledare som auktoritet över rätt, frälsning och sanning, som kan kallas konservativ men som inom teologin kallas dogmatisk, uppfattas numera i liberala länder ibland som fundamentalistisk.

Under 1700-talet uppstod en liberal teologi i Europa, som inleddes med Johann Salomo Semlers historisk-kritiska forskning, och fortsatte med David Strauss. Den liberala teologin kännetecknas av ett sekulariserat förhållningssätt till religiösa skrifter, men är som rörelse ingalunda enhetlig. Den kan liksom den politiska liberalismen sägas ha sin grund i humanismen och upplysningen, och dess första riktningar var neologism och wolfianism, som satte förnuftet över tron. Samtidigt med ideologins spridning fick européer genom kolonialismen ökad kunskap om andra religioner än kristendomen, och intresset som detta väckte ledde till att religionshistoria etablerades som ett eget ämne. Den första professuren i religionshistoria inrättades i Leiden under 1800-talet till X.C.P. Thiele (d.1902). En sådan perspektivförskjutning innebar en stor landvinning för sekulariseringen av teologin.

Runt 1900 skapades religionssociologin med Max Webers arbeten, och religionspsykologin med G.S. Hall och William James. Naturen i dessa ämnesgrenar, som frågar vad religionen fyller för funktion för samhälle eller individ, placerar dem längre från auktoritetstro, tradition, och dogmer än tidigare forskning. Eftersom religionspsykologin stundtals sysslat med freudianska analyser av religiösa frontalpersoner och andra psykologiseringar av religiösa erfarenheter, har detta ämne uppfattats som mycket kontroversiellt.

Som en reaktion mot den liberala teologin och ökade sekulariseringen, eller ”förhedningen”, av religionsundervisningen, framträdde högkyrkligheten i reformerta länder. Högkyrkligheten uppstod först i Oxford med John Kebles predikan 1833 mot ”det nationella avfallet”. I romersk-katolska länder framträdde under samma tid nythomismen som ville återgå till skolastikens strängare teologi, och som motreaktion mot denna, modernismen som strävade mot ökad sekularisering.

I Sverige, Tyskland och Finland uppstod folkkyrkotanken under denna tid, som kombinerade lutherdom med nationalism. Med Manfred Björkquists ord sågs det egna folket som det sanna Gudsfolket. Eftersom Svenska kyrkan var en statskyrka, fanns ett särskilt departement i regeringen för kyrkliga frågor, ecklesiastikdepartementet; den siste ecklesiastikministern var Olof Palme (1967-68). Departementet bytte 1969 namn till utbildningsdepartementet, vilket återspeglar teologins historiska pedagogiska roll. När Svenska kyrkan leddes av regeringen påverkades den i högre grad av regeringsskiften och regeringars inställning till kyrkan.

Andra ideologiska strömningar under 1900-talet fann sina motsvarigheter inom teologin, som feministisk teologi och queerteologi.

Teologin vid västerländska universitet är numera helt avskalad dess historiska trosföreställningar, och har i Sverige bytt namn till religionsvetenskap och Bibelvetenskap för att markera denna sekularisering.

Indelning av teologin

Den kristna teologin har traditionellt indelats i fyra huvuddelar:

Systematisk teologi (dogmatik)
Biblisk teologi (bibelvetenskap, exegetik)
Historisk teologi
Praktisk teologi

Av dessa är det i huvudsak exegetiken som lever vidare efter sekulariseringen. Dogmatiken är huvudsakligen ett studium för blivande präster.

I länder där religionen har ett reellt politiskt inflytande förekommer juridiska studier inom teologin, så inom islam (sharia). Andra teologiska fält inom islam handlar om dhikr, hajj, halal och sunna.

Begrepp som rör religionsstudier

Kristen teologi

Judisk teologi

Bahá'í teologi

I samband med att teologin vid de svenska universiteten utvecklats från att ha varit ett konfessionellt kristet studium till ett allmänt, vetenskapligt studium av religion är denna indelning inte längre lika relevant.

Se även

Källor i urval

Krister Gierow, ”Teologin under 1800-talet”, Vårt kulturarv : Det nya Europa skapas. Del IV, red. P Krarup, H Holmboe, K Gierow, (Helsingborg 1966)