Substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp, t.ex. bord, sol, kärlek, krigsförklaring. Substantiv är inte att förväxla med de speciella ersättningsord som kallas pronomen. Även egennamn som är beteckningar enstaka konkreta ting, Indalsälven, eller företeelser, andra världskriget, räknas vanligen till substantiven. Vissa menar dock att dessa bör utgöra en egen ordklass.

Semantisk indelning

Substantiven placeras in i undergrupper beroende på betydelse. De kan vara abstrakta eller konkreta. De konkreta betecknar sådant som fysiskt existerar, sådant man i allmänhet kan "ta på". De abstrakta betecknar bl.a. egenskaper, förhållanden, tillstånd och annat som inte existerar i direkt fysisk bemärkelse, t.ex. "kärlek" och "fred". Vidare kan substantiven vara delbara (dividuativa) eller odelbara (individuativa). Odelbara substantiv kan räknas (sättas i plural). Delbara substantiv kan inte räknas, däremot kan de i regel mätas (de kan modifieras av pronomen såsom "mycket" och "lite"). Konkreta substantiv indelas ytterligare i artnamn (eller appellativer), ämnesnamn och kollektiver. Artnamn, eller appellativer som de också kallas, är odelbara och betecknar klart avgränsade ting såsom "människa", "uppslagsverk" och "dator". Ämnesnamn är delbara och betecknar homogena ämnen av konkret fysisk natur såsom "vatten", "leverpastej" och "plutonium". Kollektiver betecknar ord vilka består av likartade, individuella delar. En typ av kollektiver fungerar likt artnamnen och kan därför utan problem sättas i plural. Hit hör t.ex. orden "familj" och "styrelse". Kollektivet "ohyra" å andra sidan, fungerar som ämnesnamnen och sätts därför ogärna i plural. Beroende på sammanhanget kan ett och samma substantiv fungera på olika sätt. Betänk följande två satser: "goterna var ett mäktigt folk" och "det är mycket folk på torget idag". I den förra satsen fungerar kollektivet "folk" som ett artnamn och i den senare som ett ämnesnamn.

Genus

Alla svenska substantiv har grammatiskt genus. Antingen har ett substantiv genuset utrum, som även kallas reale, eller så har det genuset neutrum. Det går inte att semantiskt bestämma vilket genus ett substantiv har, men det finns vissa mönster. Exempelvis är ord som betecknar människor nästan alltid utrum (ett vanligt förekommande undantag är ordet "barn"). Ord för levande varelser kan även ha naturligt genus i form av femininum eller maskulinum. Detta har bland annat betydelse för vilka pronomen ("hon" respektive "han") som används för istället för substantivet.

Böjning

Substantiv kan böjas i numerus, species och kasus.

Numerus

Odelbara substantiv kan normalt böjas i numerus, vilket innebär att de har en form för singular (ental) och en för plural (flertal). Pluralformerna konstrueras i huvudsak med hjälp av böjningsmorfem (ändelser), men för en mindre grupp ord förekommer även omljud och vokalförkortning (t.ex. man - män, mus - möss). Man brukar kategorisera substantiven i deklinationer efter vilken pluraländelse de får. Svenskan anses allmänt ha sex eller fem deklinationer (ibland låter man ord med pluraländelserna -er och -r utgöra en och samma deklination).

	Pluraländelse	Exempel
1	-or	flicka - flickor
2	-ar	bil - bilar pojke - pojkar fågel - fåglar
3	-er	student - studenter muskel - muskler
4	-r	fiende - fiender
5	-n	äpple - äpplen
6	(ingen ändelse)	hus - hus

Notera att obetonat -a faller bort i första deklinationen och att e-ljudet faller bort i många ord som slutar på -e, -el, -en eller -er.

Vid sidan av de här vanliga mönstren för pluralbildning finns en del former inlånade från andra språk. Engelskans -s blir allt vanligare, särskilt vad gäller inlånade dator- och tekniktermer (t.ex. skanner - skanners). Det förekommer även en del grekiska (t.ex. schema - schemata) och latinska (t.ex. faktum - fakta) former, men de är i stort sett på utdöende.

Species (bestämdhet)

När man skriver i bestämd form så lägger man till -et eller -en i slutet av varje substantiv. Detta beroende på vilken form substantivet har (utrum eller neutrum).

Ett hus - huset
En bil - bilen

Detta används när man pratar om något speciellt, till exempel: "Jag såg det huset" om man syftar på att man såg ett speciellt hus (om man bara såg ett vanligt hus så säger man det i obestämd form, "Jag såg ett hus").

Kasus

I svenskan markeras genitiv med ändelsen s på substantivet (efter alla andra eventuella ändelser):

bilen - bilens

Äldre böjningsmönster

Förutom dialektvarianter brukas också gamla svenska böjningsformer fortfarande

gå man ur huse
i vår ägo
till handa
till sjöss

Se även

Ordklasser

Gourt Home::Gourt :: Substantiv