Stad avser vanligen en större tätort ofta med reglerad bebyggelse. I många länder finns också en juridisk betydelse knuten till den kommunala enhet som administrerar området. Så var det t ex i Sverige fram till 1971.
Ordet "stad" betyder ursprungligen "plats, ställe" och har alltså inget egentligen med just det vi i modernt dagligt tal kallar stad. Detta förklarar varför ordet ingår som beståndsdel i ord som "eldstad", "stadsfästa", "stadga" m.fl. ord (även i de övriga nordiska språken ingår ordet som i t.ex. danskans sted, som betyder plats). Den nuvarande betydelsen är framförallt inlånat från tyskans "Stadt".
Vid kommunreformen 1971 infördes ett enhetligt kommunbegrepp. Detta berodde på att de flesta kommuner omfattar såväl landsbygd som tätbebyggelse, samt att inga juridiska skillnader längre finns mellan kommunerna. Stadsprivilegierna hade successivt urholkats ända sedan näringsfriheten infördes i mitten av 1800-talet. De städer, som nybildats under 1900-talet hade inte heller fått egen jurisdiktion utan lydde under häradsrätt. Under framför allt 1960-talet genomfördes vidare en mängd reformer som bidrog till att ytterligare minska de administrativa skillnaderna mellan stad och landsbygd. 1967 infördes en för hela riket enhetlig fögderiindelning under statligt huvudmannaskap; tidigare hade vissa städer haft egna uppbördsverk. Polisväsendet förstatligades 1965 samtidigt som magistraterna avvecklades och 1971 avskaffades städernas rådhusrätter och ersattes av tingsrätter. 1971 avskaffades slutligen också de sista små skillnaderna mellan städer och andra kommuner, bland annat olika namn på fullmäktige och styrelse.
Vissa svenska kommuner benämner sig sedan mitten av 1980-talet dock själva "stad" i vissa sammanhang, vilket saknar all rättslig betydelse och snarast är att betrakta som ett marknadsföringsnamn. Exempel på sådana kommuner är Borås, Göteborg, Haparanda, Helsingborg, Lidingö, Stockholm, Trollhättan, Vaxholm, Mölndal, Göteborg, Malmö, Solna, Sundbyberg och Västerås.
I allmänt språkbruk används ordet stad numera vanligen om större tätorter och även om mindre sådana som traditionellt varit städer. Stad är alltså normalt ett icke-administrativt begrepp, knutet till orten och inte till kommunen. Det faktum att vissa kommuner använder benämningen om hela sitt område, inklusive landsbygden, och att begreppet saknar en officiell definition leder dock till viss förvirring.
I Skandinavien var dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga, tills kungarna började främja deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna började redan under folkungaregenterna erhålla privilegier. Städerna erhöll efter hand egen rättsordning (t.ex. Björköarätten), egen lagskipning och administration, då deras borgare erhållit särskilt politiskt inflytande som riksstånd samt stora företrädesrättigheter ifråga om näringsverksamhet. Vid avskaffandet av skråväsendet och införandet av näringsfrihet förlorade städerna mycket av sin traditionella juridiska särställning i Sverige.
I de flesta städer fanns en domstol i form av en rådhusrätt (tidigare ofta kalla rådstuvurätt), även om vissa mindre städer och alla som bildats under 1900-talet lydde under en häradsrätts domsaga. Rådhusrätterna ersattes vid tingsrättsreformen i Sverige 1971 av tingsrätter.
Även i Finland infördes 1995 en enhetlig kommuntyp. Där bestämmer dock fullmäktige över kommunens namn och i §5 i Finlands kommunallag föreskrivs: "Kommunen kan använda benämningen stad när den anser sig uppfylla de krav som ställs på ett stadssamhälle." Därav följer att i dessa kommuner heter kommunfullmäktige stadsfullmäktige och kommunstyrelsen stadsstyrelsen. Några sakliga skillnader mellan dessa och övriga kommuner finns dock inte.
Städer | Bebyggelsetyper | Kommunreformer
Град | By | Stadt | Town | Urbo | Ville | Ciudad | 都市 | Stad | By | Miasto | Город