Persiska

Persiska (فارسی, Fārsī) är ett språk som talas av totalt närmare 100 miljoner människor. Det är statsspråket i Iran och talas av mer än 50% av befolkningen i landet. Det talas även av en större del av befolkningen i Afghanistan, Uzbekistan, Qatar, Tadzjikistan och i Irakiska Kurdistan samt i ganska stor utsträckning i USA (talas av närmare 700 000 amerikaner med iranskt ursprung), i Kanada och i Västeuropa (i till exempel Sverige talas det av omkring 100 000 personer). Detta beror till stor del på senaste decenniernas oroligheter i Iran.

Språket tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Det skrivs med en modifierad form av det arabiska alfabetet. Persiska indelas i omkring 14 större dialekter. Dari och tadzjikiska är två större närbesläktade språk.

Geografisk fördelning

Förutom i Iran talas persiskan i Centralasien, Afghanistan och Indien som ett bildat skrift- och umgängesspråket. Som folkspråk sträcker det sig över hela gamla Persien (men har dock i norra Azerbajdzjan undanträngts av turkiskan och i norra Khorasan av turkmenskan) samt dessutom på västkusten av Kaspiska havet upp till Baku.

Bland de moderna språkvarianter som närmast sammanhör med persiska gruppen av de iranska språken, kan nämnas följande grupper:

De kaspiska språken (Mazenderani i Mazenderan och Gilaki i Gilan), nära besläktade med medelpersiskan.
De centrala, motsvarande den centrala fornpersiskan (i bland annat Jesd, Kirman)

Andra med de persiska parallella språkgrupper:

Kurdiskan i Kurdistan
De nordvästiranska språkvarianterna, vartill hör en art av medelpersiska (se de kaspiska ovan), och moderna nordiranska dialekter samt den gamla sogdiskan med det moderna yaghnobi, eventuellt ossetiskan
De nordöstiranska dialekterna eller pamirspråken
De östiranska (afghanskan eller pashto samt baluchi).

Historia

Persiska språket tillhör den iranska grenen av de indoiranska språken och delar sig efter sin historiska utveckling i tre skeden: fornpersiskan, medelpersiskan (även kallad pahlavi) och nypersiskan (nutida persiska). Fornpersiskan har bevarats åt eftervärlden i de akemenidiska kilinskrifterna (520-350 f.Kr.) i Persepolis ruiner, på klippväggarna vid Behistan, Naghsh-e Rostam (nära Susa) och på andra ställen. Efter akemenidernas fall (331 f.Kr.) finns inga lämningar på persiskt språk under fem århundraden, till dess att, under arsacidernas och sassanidernas tid, medelpersiskan uppträder med eget alfabet först i inskrifter, sedermera i den så kallade pehlevilitteraturen.

Efter det att Persien underkuvats av araberna (650) följde åter en nästan litteraturlös period på över 200 år, varefter den med arabiska bokstäver skrivna nypersiskan med Hanzala Rudagi, Belami och Firdausi från och med 800-talet framträder med ungefär samma grammatiska formbyggnad som den har i våra dagar.

Den språkliga utvecklingen från forn- till nypersiska (jfr Zend) karakteriseras i fonetiskt avseende huvudsakligen av slutvokalernas bortfall jämte följande ljudskridningar: Tonlösa k, t, p, c (tch) bli tonande g, d, b, z (lent s). Till exempel:

	fornpersiska	medelpersiska	nypersiska
"död"	mahrka	mark	marg
"själv"	xvato	xvat	xud-
"vatten"	api	ap	ab
"dag"	raucah	rojj	roj, roz

Vidare har f och stundom d blivit h. Till exempel:

	fornpersiska	medelpersiska	nypersiska
"berg"	kaufa	kof	koh
"plats"	gaõué¹	gås	gäh
"jag ger"	dadämi		diham
"fot"	päõa²		päy, päi

¹I stället för -tus. ²Enligt avestan.

I formläran står fornpersiska ungefär på samma nivå som sanskrit. Nomen (men ej verb) har dualis, och av sanskrits åtta kasus saknas blott dativ. Verbet har både konjunktiv och optativ, samma rika utbildning av presensstammen och ungefär samma tempora som sanskrit. Medelpersiskan visar en total ombildning, och dess formbyggnad är redan i allt väsentligt identisk med nypersiskans med mindre skillnad än mellan forn- och nysvenska. Fornpersiska skiljer sig mot nypersiska ungefär så som fornisländska från svenska.

Från början hade nypersiskan de korta vokalerna a, i, u, och de långa ä, i, u, e (ursprungligen ai) och ö (ursprungligen au). I nutida persiska uttalas a som öppet e (eller ä), ä som svenskans å, samt e och ö som i och u. Till exempel hette det förr Eran, nu Iran och förr kõh och rõz, nu küh och rüz. Denna fonetiska förändring är, jämte det arabiska språkets inflytande på språkbruk och ordförråd nästan den enda utveckling nypersiska genomgått under de senaste 900 åren.

Fonologi

**Vokaler**
	främre	bakre
hög	i, ī ^*	u, ū ^*
medel	e, i ^*	o, u ^*
låg	a ^*	â, ā ^*

	främre	bakre	medel
lång	i, ī ^*	u, ū ^*	â, ā ^*
kort	e, i ^*	o, u ^*	a ^*

**Konsonanter**
	labialer	alveolarer	palataler	velarer	glottaler
tonlösa klusiler	p ^*	t	č [ʧ	k ' [ʔ
tonande klusiler	b ^*	d	ǰ [ʤ	g ^*
tonlösa frikativor	f ^*	s	š [ʃ	x align=center>h [h
tonande frikativor	v ^*	z ^*	ž ^*	ɣ ^*
nasaler	m ^*	n ^*
likvidor		l r [r
glidljud			j ^*

Grammatik

Persiska verb kan uttrycka tempus och aspekt och böjs i person och numerus. Det finns inget grammatiskt genus. Suffix är vanligast men även prefix förekommer. Verbet sätts sist i satsen.

I formbildningen har persiskan näst efter engelskan blivit det enklaste av alla indoeuropeiska språk. Alla kasus är försvunna, liksom dualis, men språket har bildat en ny genitivpartikel mellan det styrande och styrda (till exempel barâdar-i-pidar ("broder-faderns")) samt en objektivform (dativ/ackusativ) med postpositionen -rå (fornpersiskans rad ("väg")), ofta med ordet mar före, till exempel mard-râ ("åt mannen").

Pluraländelser -än är uppkommen ur genitiv pluralis -än och -äm för animater och -ha för inanimater (men i nuvarande umgängesspråket alltid -hâ), till exempel mardân ("män"), gul-hâ ("rosor").

Ingen bestämd artikel finns, men en obestämd med ändelsen -e i till exempel gulë, alternativt yakë gul, ("en ros").

Adjektivet är oböjligt, men förenas med sitt föregående substantiv, genom ett genitiv, -t-, till exempel mardân-i-beh ("de goda männen"). Komparering sker genom ändelserna -tar och -tann, i till exempel behtar ("bättre"), bahtann ("bäst"); av forniranskans beh som symboliserar "det goda").

Personliga pronomina, böjs som nomina, i till exempel man ("jag"), tu ("du"), pedar-i-man ("min fader"), pedar-i-beh-i-tu-râ ("åt din gode fader"), eller uttrycks i dativ-ackusativ samt genom suffix, till exempel pidar-am ("min fader"), burd-at ("han bar dig"). Demonstrativum böjs som nominativ, i in ("denne") och inan/inhâ ("dessa"). Relativum ke ("som") är oböjligt.

Verbets tempora bildas dels av presensstammen: imperativet bar ("bär") är presens, mibar-am ("jag bär") futurum, biba-ram ("jag skall bära"), bar-ân ("bärande"); dels av perfektstammen: burd-am ("jag bar"), burd ("han bar"), burda ("buren" ("burit")), burd-an("att bära"). Flera andra tempora, liksom passivum, bildas med hjälpverb, till exempel burde-am ("jag har burit"), burd(e)-ast ("han har burit"), och sedan detta lagts till grund för bildningen burdast-am ("jag har burit"); burdâ büd-am ("jag hade burit"), burda savam ("jag är buren" ("jag bäres")).

Accenten ligger i de flesta fall på sista stavelsen.

Possesiv kan uttryckas med inskott av -e- (exempel: hönsägg tochm-e-morq, egentligen "ägg—av—en—höna, en hönas ägg").

Ortografi

Persiska.gif

Externa länkar