Gourt Home::Gourt :: Klassisk mekanik
Den klassiska mekaniken är fysikens beskrivning hur olika objekt förhåller sig till varandra och växelverkar med varandra. Varje fysiskt objekt har ett antal mätbara egenskaper:
För objekt med rumslig utbredning även
För att uppskatta hur växelverkan fungerar införs ett antal härledda begrepp t.ex.:
Grunden för den klassiska mekaniken lades 5 Juli 1687 med Isaac Newtons verk Philosophiae Naturalis Principia Mathematica. Även om förfinade beskrivningar har tillkommit sedan dess utgör grundtankarna fortfarande fundamentet för den klassiska mekaniken.
Newton ställer upp två ekvationer:
1. Tidsförändringen av rörelsemängden (p) av ett system i tid är lika med den yttre kraft(F) det utsätts för. T.ex. En boll som faller mot jorden, utsätts för jordens dragningskraft. För att uppfylla ekvationen ovan kommer den att accelerera proportionellt i samma riktning som kraften.
2. Tidsförändring av rörelsemängdsmomentet (L) i tid är lika med det yttre moment (M) som systemet utsätts för. T.ex. ett hjul som bromsas, genom att lägger på en friktionskraft på hjulet. Hjulaxeln utsätts då för ett yttre moment motsvarande bromsklossens friktion mot hjulet multiplicerat med längden längden mellan bromskloss och hjulaxel. Hjulets rotationshastighet (som är proportionell mot rörelsemängdmomentet) kommer därmed att minska.
De viktiga förfiningarna i mekaniken gjordes bl.a. av d'Alembert, som uppfann det d'Alemberts princip, av Lagrange med Lagrange-funktionen, och Hamilton med Hamilton-funktionen. Dessa kan härledas direkt ur Newtons ekvationer.
Både Lagranges och Hamiltons arbeten kan sägas ligga till grund för den mekaniska beskrivningen av termodynamiken.
Den klassiska mekanikens lagar kan härledas både ur relativitetsteorin och ur kvantmekaniken, där den är specialfall.
Den klassiska mekaniken kan även tillämpas för kroppar med inre friktion, och utgör därför även grunden för hållfasthetslära och strömningsmekanik.
Se även
"Klassisk mekanik"