Finska

Finska är det största av Finlands två officiella språk, och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen.

Historia

Man har tidigare trott att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska separerade ungefär 1500 - 1000 f.Kr.. Estniskan separerade sig under det första århundradet e.Kr.

Senare genetisk forskning menar dock att finnarna och samerna ursprungligen inte är samma folk, utan mer olika varandra än finnar och svenskar. En förklaring skulle vara antingen att samerna av okänd anledning förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (nordbor eller invandrare från öster?) lärde sig sitt finska språk av samerna. En ännu vildare teori hävdar att hela Norden ursprungligen skulle ha talat finska och att urnordiskan skapades genom invandring eller påverkan av nordgermanska folk.

Den första finskan i skrift skrevs ner av biskopen Mikael Agricola under 1500-talet. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan, eftersom Finland var en del av svenska riket och svenska var det förhärskande språket i landets officiella liv, vid sidan om tyska och latin.

Geografisk spridning

Finska pratas i huvudsak i Finland, där det (liksom svenska med 6 procent minoritet) är officiellt språk. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland. Under 1900-talet emigrerade även hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men denna migrationsrörelse mellan dessa länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. I Sverige finns också tornedalsfinska eller meänkieli, med status som officiellt minoritetsspråk, i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv.

Med finskan närbesläktade språk, eller i vissa fall rentav dialekter finns det många av i Ryssland; de mest närliggande är karelskan och ingermanländskan, men även kring och bortom Volga finns dialekter som komi, votjakiska m m utspridda (s k volgafinska dialekter). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniskan, meänkielin, karelskan och ingermanländskan, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande, medan de djupare in i Ryssland gångbara språken brukar vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns dock ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör en viktig del av många finnars nationella identitet.

Grammatik

Huvudartikel: Finsk grammatik

Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar. Verb böjs i första, andra och tredje person i singular och plural. Ofta utelämnas vissa pronomen då ändelse anger subjekt.

Exempel på böjningar av substantiv:

en vägg - seinä
i väggen - seinässä
i väggen? - seinässäkö?
på väggen - seinällä
även i väggen - seinässäkin
även på våra väggar - seinillämmekin

Exempel på böjningar av verb:

att gå - mennä
jag går - menen
ni går - menette
går ni? - menettekö?
undrar om ni kommer att gå - menetteköhän
undrar om ni skulle råka gå - menisitteköhän

Finska språket har vokalharmoni.

Ordförråd

Att det finns många svenska lånord i finskan är en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av Sveriges rike. Trots det är det ett faktum att finskan är ett av de språk i världen som är mest puristiska, d.v.s. varit minst villiga att ta in internationella ord. Språkvetare räknar med att 60-80 % av alla ord i finskan är av helfinskt ursprung, vilket är en hög siffra. De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska.

Svenska lånord till finskan

Nedan exempel på svenska ord som lånats in i finskan. I finska språket saknas nästan helt dubbelkonsonant i början på ord, så det är väldigt vanligt en eller flera konsonanter helt enkelt "faller bort".

plommon - luumu ''pl -> l
skruv - ruuvi '' skr -> r, osv
glas - lasi
stol - tuoli
krut - ruuti
strand - ranta
skola - koulu
fru - rouva

Finska språket saknar även de tonande klusilerna b, d och g. I lånord har dessa allmänt bytts ut mot motsvarande tonlösa p, t och k. Eftersom också ljudet f saknas har det i vissa lånord ersatts av v.

boll - pallo
gevär - kivääri
daler - taala, taaleri
fånge - vanki

Andra lånord, från svenska eller urnordiska/urgemanska:

jul - juhla ('fest'), joulu ('jul')
lag - laki
ost - juusto
säng - sänky
kvarn - mylly, jfr skånskans mölla
konung - kuningas, av urnordiska *kunungaR, *kuningaR
drottning - kuningatar, se ovan
borgmästare - pormestari
skottkärra - kottikärryt
stad - kaupunki, från urnordiska kaupunk(?), köping
affär - kauppa, från urnordiska kaupian(?), (köpa, bedriva handel, jmf. tyska Kaufen, från Latinets "Caupo", handel, speciellt med vin.) Se också "äfääri".
overall - haalari, lånat från den finlandssvenska försvenskningen "överhalare".
tändare - stendari, slang för cigarettändare - med skämtsam hyperkorrektion, tillägg av dubbelkonsonant i början

Vissa svenska lånord lever kvar i finskan som vardagsord fast de egentligen ersatts av ett mer helfinskt ord.

flicka - likka (dialektord för: tyttö)
vänta - ventata (egentligen: odottaa)
satsa - satsata (egentligen: panostaa, panna panoksensa)
tjäna - tienata (oftare: ansaita)
rike - riikki (numera: valtakunta; lever kvar i ordet riikinruotsi, rikssvenska)
katt - katti (oftare: kissa)
klänning - leninki; också i västra Finland: kläninki (oftare: mekko)
hantlangare - hantlankari, hantlaakari (numera: apumies)
propp - roppu, proppu (oftare: sulake)
kontor - konttori (oftare: toimisto)
cykel - sykkeli, tsykä (egentligen: polkupyörä)
snickare - nikkari (oftare: puuseppä)
ficklampa - fikkari (egentligen: taskulamppu)

Finska lånord till svenskan

poika - pojke
kenkä - känga
pieksu - pjäxa, men numera kallas skidpjäxor för "monot" på finska.
kyllä - kul, förmodligen finskt ursprung, (kyllä är ett bekräftande ord, alltså att nånting är positivt), men kan också ha lånats från romani.
hyvä - hyvens, slang, hyvä betyder "bra"
kuolla - kola, slang, att dö, ex. "att kola vippen"
motti - 1 kubikmeter ved, fanns med i 1950 och 1976 års upplagor av SAOL men försvann år 1986.
mutti - motti, ordet används bl a i Värmland, som namnet på den nävgröt man äter med fläsk och lingon i festliga sammanhang, namnet och maträtten kom till Sverige med finnkolonisationen under sen vasatid.
kova - pengar, ''slangord, ex. "ta hem storkovan", med ursprung i frasen "kova raha" (hårda pengar, d.v.s. klingande mynt) som stod på sedlar i 1700-talets Sverige, uttalet med långt o tyder på att det är ett lån från den skrivna formen
rapakalja - rappakalja, betyder på finska "osilat spisöl", på svenska har bara betydelsen "strunt(prat)" lånats
sisu - envishet, uthållighet, men används väl mest bara på tal om Finland: "den finska sisun".
mämmi - memma, ordet har importerats samtidigt med maträtten.
muikku - mujka, siklöja, förekommer i norrländska dialekter
pois - tojs, tojs, är en förvrängning av det finska låneordet pois som betyder bort, tojs används oftast i uttrycket "Vet tojs", med betydelsen "Vet hut".

Det har påståtts att luffarfiguren Kolingen, som Albert Engström ritade, ska ha fått namn efter finngubbarna i Stockholm, som började alla samtal med "kuule", "hör du". Jfr ordet finnkoling.

Uttal av finska ord för svenskspråkiga

Sättet som finska och svenska uttalas skiljer sig klart, det finska språket uttalas rätt långt på samma sätt som det skrivs. Exempelvis i finskan uttalas två bokstäver som ett längre eller mera betyngat ljud, men påverkar inte uttalet av andra bokstäver i ordet. Det vanligaste felet en svenskspråkig gör då han uttalar finska namn eller ord är att uttala bokstäverna u och o enligt svensk modell, för korrekt uttal bör bokstaven u på finska uttalas som bokstaven o på svenska, medan bokstaven o bör uttalas likt bokstaven å på svenska. Dubbla bokstäver skall helt enkelt tolkas som längre ljud av samma bokstav oberoende på ifall frågan är om en vokal eller en konsonant, exempelvis konsonantparet kk motsvarar det svenska ck, och akut accent på bokstaven e byts istället ut mot två e - bokstäver. Med hjälp av kunskapen i skillnaden mellan finskt och svenskt uttal kan man rätt väl komma underfund med det korrekta uttalet av ett finskt ord för en svensk person. Exempelvis ishockeyspelaren Saku Koivus namns korrekta uttal skulle enligt den svenska modellen skrivas ungefär "Sako Kåivo".

Utbildning

Grundutbildning i finska språket ges år 2006 vid följande universitet och högskolor i Sverige:

Utbildningen vid Lunds universitet och Göteborgs universitet har upphört.

Dessutom erbjuds kurser i finska av studieförbund, folkhögskolor och Komvux.

I Finland är undervisning i modersmålet respektive andra inhemska språket obligatorisk i grundskolan och i många universitetsutbildningar.

Finska Rundradion: http://www.yle.fi/opinportti/supisuomea/

Se även

Externa länkar

Finnish 101 Learn Finnish online
Skolverkets svensk-finska lexikon
Forskningscentralen för de inhemska språken (i Finland)

Finska | Finsk-ugriska språk | EU-språk

Gourt Home::Gourt :: Finska