Fåglar

Fåglar (Aves) är en klass av ryggradsdjur.

Fåglar härstammar med stor sannolikhet från små köttätande dinosaurier och man anser att de började utvecklas för 150 miljoner år sedan under jura-perioden. Det som särskiljer fåglar från alla andra djur är deras fjäderdräkt. Fåglar är jämnvarma äggläggare med vingar som är omvandlade framben. De flesta har en näbb utan tänder, spolformade kroppar, låg vikt, ihåligt skelett och en snabb metabolism. Det finns idag mellan 9 000–10 000 olika arter i världen beroende på hur man räknar och majoriteten av dessa kan flyga och är flyttfåglar.

Evolution

Vegavistree.png

birdtopography.jpg

Fåglarna är dinosauriernas närmaste släktingar bland dagens djur. Även om avgörande bevis tills vidare saknas är de flesta paleontologer idag överens om att fåglar härstammar från köttätande dinosaurier. Fåglarna tillhör enligt dessa teorier en grupp coelurosaurier (en ordning köttätande dinosaurier) som kallas maniraptorer. Inom gruppen maniraptorer fanns också bland annat dromeosaurider och oviraptoider. Den närmaste mellanform, mellan dessa dinosaurier och fåglar, som man hittills funnit fossil av är archaeopteryx. I Kina hittade man under 90-talet och framåt även fossil av dinosaurier som med stor sannolikhet var befjädrade. Med de nya fynden av befjädrade dinosaurier blir gränsen mellan dinosaurie och fågel allt mer otydlig.

Om nämnda teorier om fåglarnas ursprung stämmer så är de i praktiken överlevande dinosaurier. Enligt det stora flertalet paleontologer som stödjer teorin att fåglarna utvecklats från köttätande dinosaurier är fåglarna (Aves) "avian dinosaurs", det vill säga "fågeldinosaurier" medan resten av deras utdöda släktingar är "non avian dinosaurs", det vill säga "icke fågeldinosaurier". Om det kommer ett slutgiltigt bevis på att fåglarna är något modifierade coelurosaurier så tycks de till skillnad från de andra dinosaurierna ha klarat massutdöendet för 65 milj år sedan utan större problem när en stor del av livet på jorden utplånades, inklusive alla "icke fågeldinosaurier".

Anatomi och fysiologi

Se huvudartiklarna: Fjäder, Ruggning och Fågeltopografi

Vad som särskiljer fåglarna från alla andra djur är inte flygförmågan utan fjäderdräkten. Inga andra djur har fjädrar vilket alla fåglar har. Däremot kan inte alla fåglar flyga vilket många andra djur kan.

Fåglar är jämnvarma äggläggare med vingar som är omvandlade framben. De flesta har en näbb utan tänder, spolformade kroppar, låg vikt och en snabb metabolism.

Skelettet

Fåglars kroppar är lätta i förhållande till deras storlek och den största orsaken till detta är deras lätta skelett som ofta bara utgör cirka 10 procent av kroppsvikten. Bland annat är flera av benen och kraniet ihåliga och luftfyllda. Hos duvor utgör skelettet endast 4,5 procent av kroppsvikten. Stabilitet skapas till exempel genom att flera av fågelns ben, bland annat en del ryggkotor, nyckelben och höftben, smält samman och bildar något som kan liknas vid en inre rustning. Till skillnad från de allra flesta däggdjur har fåglar ett varierande antal halskotor. Det största antalet, tjugofem stycken, har svanar. En del småfåglar har nio halskotor medan papegojfåglar har elva.

Reglering av kroppstemperatur

Alla fåglar har en kroppstemperatur på 40°C plus/minus 2°C. Precis som däggdjur har de en normal daglig fluktuation av sin kroppstemperatur på 1-2°C. Dagaktiva fåglar har sin temperaturtopp på dagen medan de nattaktiva har den på natten. Dessa cykler styrs av ljustillgången.

De flesta fåglar är endoterma, homeoterma och termoreglerande. Det vill säga de producerar sin egen värme, deras kroppar försöker hålla en jämn temperatur och deras kroppar reglerar den egna kroppstemperaturen. Däremot är många mindre fåglar heteroterma då de är endoterma, homeoterma och termoreglerande på dagen men poikiloterma och bradymetaboliska när de sover. Detta innebär att de under natten har en varierande temperatur och en mycket låg ämnesomsättning. Andra fåglar, exempelvis pingviner, är regionalt heteroterma då de har olika temperaturer i ben och vingar än i resten av kroppen. Blodkärl i ben och vingar fungerar som värmeväxlare som håller kvar värmen i kroppen och därmed gör benen och vingarna kalla. Fotens hudtemperatur på en pingvin som står på isen kan vara 0°C.

Flygförmåga

De flesta fåglars fysionomi är anpassade för flygning och de är därmed aerodynamiskt idealiska. Lyftkraften får fåglar genom en kombination av vingens form, precis som på ett flygplan, och genom att flaxa på vingarna. Fågelns flaxande av vingarna alstrar en kraft som för den framåt men de alstrar också virvelströmmar, vorticitet, som lyfter fågeln. Vid låga hastigheter är det framför allt vingens rörelse nedåt som alstrar lyftkraft men ju högre hastighet fågeln har desto större lyftkraft alstras även vid den uppåtgående vingrörelsen. De fjädrar som driver fågeln framåt i flykten är vingpennorna. De kraftigaste musklerna hos fåglar är de som svarar för vingrörelserna och dessa muskler är fästade vid den stora bröstbenskammen. Till skillnad från hos exempelvis människor och hästar förekommer det inte någon fysiologisk förändring i rörelsemekanik när fågeln växlar från långsam till snabb rörelse, utan skeendet är kontinuerligt och utan någon abrupt förändring av muskelrörelser eller vingslagsmönster.

Synen

Till skillnad från däggdjur har fåglar fyra typer av tappar i ögonen, vilket medför att de förutom blått, grönt och rött också kan se ultraviolett ljus. Dock ser olika grupper av fåglar olika våglängder av UV-ljuset och exempelvis ser tättingar kortare våglängder än rovfåglar. Detta i sin tur medför att många mindre fåglar som för människan ser ut att ha en färgstark fjäderdräkt, som blåmes eller sidensvans, för en rovfågel eller kråkfågel ter sig i det närmaste "osynliga" eller perfekt kamouflerade gentemot naturen runt omkring.Proceedings of the National Academy of Sciences

Generellt kan man säga att ju tätare tapparna sitter i ögat desto skarpare syn. Den plats i ögat där tapparna är som mest koncentrerade är fovean. Till skillnad från de flesta däggdjur (inklusive människan) som har en fovea i varje öga, har många fåglar istället två som även innehåller en mycket hög koncentration av tappceller och som därmed ger dem en mycket detaljcentrerad syn.

Många rovfåglar kan dessutom använda fördjupningen i fovea som ett teleobjektiv till en kamera och zooma in blicken och på så vis urskilja detaljer på större avstånd.Institutionen för cell- och organismbiologi vid Lunds Universitet

Systematik och taxonomi

Guardabarranco.JPG (Baryphthengus martii). Nicaraguas nationalfågel]] Fåglar (Aves) delas precis som alla andra organismer in i grupper som kallas ordningar. Ordningarna bland fåglar har ändelsen iformes i sitt vetenskapliga namn. Dessa ordningar delas sedan in i familjer som har ändelsen idae i sitt vetenskapliga namn. Familjen delas sedan upp i släkten som delas upp i arter som ibland delas upp i underarter. Begreppet raser används idag bara om domestiserade djur, som tamhöns och dylikt.

Indelningarna av fåglar har tidigare baserats på anatomisk likhet men med nya kunskaper om DNA har den klassiska taxonomin för fåglar ifrågasatts och det pågår världen över forskning på hur fåglar egentligen är släkt med varandra. Ett nytt system är exempelvis Sibley-Ahlquists taxonomi. I både de nya uppläggen för fåglars taxonomi och i de klassiska kommer ordningen strutsar (Struthioniformes) först eftersom man anser att denna ordning är den äldsta.

De allra flesta fåglar i Sverige tillhör den största ordningen i världen, Passeriformes, det vill säga tättingar. Denna ordning utvecklades sent och är en av de sista ordningarna i både klassisk och modern taxonomi.

På svenska Wikipedia används (än så länge) den klassiska taxonomin i de schematiska uppdelningarna av fåglar inom familjer, släkten etcetera.

Häckningsprocessen

Fåglarnas reproduktionsperiod, från parningsspel och parning till dess att ungarna kan lämna boet, kallas häckning.

De flesta arter skapar ett revir som de bland annat försvarar med läten, uppvisning av praktfulla fjäderdräkter och rent fysiska attacker. Vissa fåglar häckar i kolonier där gruppen hävdar reviret mot yttre angrepp. Inom reviret byggs ett rede som kan vara allt ifrån en grund urgröpning i marken till exempelvis en havsörns bo som kan väga mer än ett ton. Det minsta dokumenterade fågelboet är skapat av en calliopekolibri och har en boskål på bara 2 centimeter.

Parning

Inför parningen ökar volymen på hanarnas könskörtlar kraftigt. Hos vissa arter fyrdubblas vikten på dessa körtlar. Parningen sker oftast på en gren eller på marken. De flesta andfåglar parar sig dock i vattnet och seglare parar sig i luften. Hos båda könen, hos fåglar, mynnar tarm och könsgångar ut i samma hål som kallas kloak. Vanligast tar sig hanen upp på honans rygg och sänker sin stjärt, samtidigt som hon lyfter sin stjärt för att deras båda kloaker ska mötas och sperma kan överföras. Ett fåtal fåglar, som exempelvis andfåglar och strutsfåglar, har penis. Som enda representanter för tättingarna finns släktet buffelvävare (Bubalornis) i Afrika där inte bara hanen utan även honan har en penis. Varför detta släkte har utvecklats så vet man inte.

Cirka 90% av världens alla fåglar lever socialt som par om än inte sexuellt. Simsnäpporna lever med ett polyandriskt parningssystem precis som kasuarer, jassanor och vissa rovfåglar. Polyandri innebär att honan samtidigt eller successivt är parad med två eller flera hanar.

Ruvning

Läs också artikeln ägg

Hos de flesta arter tar båda föräldrarna hand om ruvningen. Bland vissa arter ruvar honan medan hanen hämtar mat. Hos alla "spelfåglar", exempelvis orre, tjäder, brushane, dubbelbeckasin och stortrapp, tar honan själv hand om ruvningen och hos vissa arter tar hanen själv hand om ruvning och uppfödning av ungarna. Det senare sker exempelvis hos vissa snäppor, spovar och simsnäppor. Vissa arter, exempelvis göken, är så kallade häckningsparasiter, vilket innebär att arten lägger sitt ägg i någon annan arts bo och överlåter ruvning och uppfödning helt åt en annan fågel. Inte sällan tar sådana parasiterande ungar död på den andra artens ungar.

De flesta fåglar lägger flera ägg, vanligtvis ett om dagen. Ruvningstiden tar allt från tättingarnas 10 dagar till albatrossens 80 dagar. Den längsta dokumenterade ruvningen stod en australiensisk malleehöna (Leipoa ocellata) som ruvade i 90 dagar för.

Kläckningsprocessen tar allt från några minuter till de stora albatrossarna som kan ta uppemot fyra timmar att kläckas. Ofta använder sig ungen av sin så kallade äggtand för att ta sig ut ur ägget. Det är mycket sällsynt att föräldrarna hjälper ungen ut ur skalet, dock tar de snabbt hand om alla skaldelar som plockas ut ur boet.

Borymmare och bostannare

Fåglarna kan grovt delas in i grupperna borymmare, bostannare och intermediära. Baby birds in nest02.jpg

Borymmare kläcks med duniga fjäderdräkter och öppna ögon och kan mer eller mindre direkt springa, simma och ta egen föda. Bland denna grupp finner vi änder, gäss, vadare och hönsfåglar. Denna grupp lägger först äggen, ofta ett om dagen, men utan att påbörja ruvningen, vilket medför att äggets utveckling avstannar. Först när alla äggen är lagda börjar honan ruva äggen och detta resulterar i att äggen utvecklas samtidigt. På detta sätt kommer ungarna också att kläckas samtidigt.

Bostannare kläcks nakna och blinda och måste tas om hand av sina föräldrar. I denna grupp finns alla småfåglar, ugglor, rovfåglar och papegojor. Hos denna grupp börjar föräldrarna ruvningen så fort de enskilda ägget värpts och eftersom äggen kommer ut under en längre tidsperiod så kommer också kläckningen att ske vid olika tidpunkter. Detta resulterar i att ungarna blir olika stora och vid exempelvis matbrist så dör ofta de minsta ungarna och kan då bli mat åt de överlevande ungarna.

Intermediär Det finns en grupp som är ett mellanting mellan borymmare och bostannare, nämligen måsar och trutar. Dessa arter föds med dun och öppna ögon men tas om hand och föds upp av sina föräldrar i eller nära boet.

Vissa arter kan flyga mer eller mindre direkt när de kläcks och tas inte om hand av sina föräldrar alls. Till denna lilla grupp hör till exempel familjen storfothöns där föräldrarna inte ens ruvar äggen utan gräver ner äggen i lös sand och överlåter uppvärmingen åt exempelvis solvärme.

Fågelläten

Se huvudartikeln fågelläte

Vi är omgivna av fåglar som sjunger från gryning till kväll och vissa till och med på natten. Denna variation av läten har ofta fascinerat människan. Fåglar kan åstadkomma ljud genom att likt hackspetten trumma med näbben mot exempelvis ett träd, eller klappra med näbben som en stork. Enkelbeckasinen åstadkommer ett vinande läte med hjälp av sina vingar när den störtdyker vid spelflykt. Men det är främst de sjungande och visslande läten som fåglar, främst tättingar, åstadkommer som vi brukar förknippa med fågelläten. Dessa läten delas in i olika kategorier som sång, lockläte, varningsläte, skuggsång och tiggläte. De olika lätena används av fågeln vid olika tillfällen och i olika perioder i fågelns liv. Många arter har en stor reportoar av fågelläten medan andra arter är i det närmaste stumma. Fåglars läten används bland annat för att hävda revir, vid val av partner, för att varna, för igenkänning mellan individer och för att ge respons på individer av samma art.

Livslängd och faror

Havsfåglar lever generellt längre än landlevande fåglar. Hos småfåglar som exempelvis sångare, trastar och mesar dör 50 till 70 procent av beståndet varje år, vilket innebär att en blåmes som är fem år gammal hör till ovanligheten.

Fåglar möter ständigt faror som exempelvis rovdjur, födobrist, kyla, värme och sjukdomar. Under fåglarnas årliga flyttningar utgör stora hav och dålig väderlek som regn och motvind en livshotande fara och man beräknar att många hundratals miljoner fåglar drunknar årligen. Hur stort antal fåglar som totalt dör under sin flyttning är det ingen som vet. Dessa faktorer utgör alla förutsättningen för det Darwin beskrev i sin teori om evolution.

Utöver detta "naturliga" bortfall har männniskans påverkan på naturen skapat nya hot. Statistik visar att Sveriges cirka 1 miljoner katter varje år tar cirka 6 miljoner fåglar SOF - omräkning från engelsk studie utförd av The Mammal Society 1998 och är därmed de djur, utöver fåglar själva, som dödar flest fåglar i Sverige. Utöver detta finns männsikans påverkan på naturen med habitatförändringar, skövling, jakt, miljögifter och alla de fåglar som dödas i trafiken. Under människans tid på jorden känner man till mellan 90 till 120 arter (beroende på hur man ser på arter och underarter) som har utrotats. Se lista över utrotade fåglar.

Rekord

Dessa rekord omfattar dokumenterade företeelser.

Vanligaste, blodnäbbsvävare (Quelea quelea) en beräknad vuxen population på 1,5 miljarder individer.
Största, struts (Struthio camelus) bland den nordafrikanska underarten S. c. camelus kan hanarna bli upp till 2,75 meter långa och väga 156,5 kg.
Minsta, bikolibri (Mellisuga helenae) en total längd på 57 mm (hane), varav hälften utgörs av näbb och stjärtfjädrar, och en vikt på 1,6 gram.
Störst vingspann, vandringsalbatrossen (Diomedea exulans) en hane med vingbredden 3,6 meter infångades av besättningen på forskningsfartyget USNS Eltanin, den 18 september 1965, i Tasmanska havet.
Flest fjädrar, sångsvan (Cygnus cygnus), har en fjäderdräkt med cirka 25 000 fjädrar.
Flest halskotor, svanar, (Cygnini) har 25 stycken.
Längst näbb, australiensisk pelikan upp till 47 centimeter.
Längst näbb i förhållande till kroppslängd, svärdskolibri (Ensifera ensifera) upp till 10,2 centimeter, vilket är längre än fågelns kroppslängd om man inte räknar med stjärtfjädrarna.
Höjdflygning, rüppelgam (Gyps rueppellii) den 29 november 1973 med ett flygplan på 11 300 meters höjd över Abidjan, Elfenbenskusten.
Längst tid i luften, sottärnan (Sterna fuscata) upp till 10 år medan den växer upp. Under denna period landar den bara några få gånger på vattnet.
Högst hastighet, pilgrimsfalk (Falco peregrinus) som vid en störtdykning uppmättes till 320 km/h.
Snabbast planflykt, vissa ankor och änder som småskrake (Mergus serrator), ejder (Somateria mollissima), svartnäbbad brunand (Aythya valisineria), rödhalsad gås (Branta ruficollis) och sporrgås (Plectropterus gambensis) kan uppnå hastigheter på mellan 90 och 100 km/h.
Långsammaste flygaren, amerikansk morkulla (Scolopax minor) och morkulla (Scolopax rusticola) kan flyga i 8 km/h utan att tappa flygförmågan.
Snabbast på land, struts, (Struthio camelus) kan springa i en hastighet på nära 50 km/h.
Djupdykning, kungspingvin (Aptenodytes patagonicus) kan dyka till 300 meters djup och vara under vatten i 8 minuter.
Snabbaste simmare under vatten, åsnepingvin (Pygoscelis papua) ungefär 27 km/h.
Längst ruvningstid, australiensisk malleehöna (Leipoa ocellata) ruvade i 90 dagar.
Minsta boskål, calliopekolibri (Stellula Calliope) 2 centimeter i diameter.
Största boskål, vithövdad havsörn (Haliaeetus leucocephalus) nära St. Petersburg i Florida uppmättes ett bo 1963 som var 2,9 meter brett, 6 meter högt och en uppskattad vikt på över 2 ton.
Största ägg, struts (Struthio camelus), 14 till 15 centimeter och väger cirka 2 kg.
Största ägg i förhållande till kroppsvikten, kivier (Apterygidae) lägger ett ägg som väger cirka en fjärdedel av sin kroppsvikt.
Minsta ägg, dvärgkolibrin (Mellisuga minima) två ägg som var mindre än 10 mm långa och vägde endast 0,365 gram respektive 0,375 gram.

Ornitologi

Se huvudartikeln ornitologi

Studiet av fåglar heter ornitologi. Ända sedan Aristoteles har människan studerat och skrivit ned information angående fåglar och deras beteende. Till en början var mycket av detta informationssamlande kopplat till jakt, men upplysningstiden, vetenskapsmän som Linné och senare den naturromantiska vågen på 1800-talet kom att popularisera ornitologin till att bli det vi idag allmänt kallar fågelskådning. I slutet av 1800-talet började enstaka personer experimentera med att individmärka fåglar för olika studier. Ganska snart ledde dessa experiment till den form av ringmärkning som har varit en källa till stor kunskap om fåglars förflyttningar och dylikt. Rent vetenskapligt är det framförallt det senaste femtio åren som forskningen av fåglar har inneburit att många hemligheter och egenheter med fåglars liv och leverne har avslöjats. Ornitologin har spelat ett viktigt roll inom vetenskapsgrenar som systematik, genetik, zoogeografi, zooekologi och beteendevetenskap.

Fåglar fungerar mycket bra som indikatorer på det allmänna miljötillståndet. Detta beror på att de befinner sig högt i näringskedjan och därmed snabbt svarar på förändringar. De täcker upp ett brett spektrum av olika ekologiska nischer och kunskapen om olika fågelarters ekologi är dessutom generellt sett högre än hos andra djurgrupper eller växter. Dessutom är fåglar relativt enkla att identifiera till art och det finns många kvalificerade ornitologer som är möjliga att anlita för fältarbete.

Fåglar och människor

Många arter av fåglar hålls i fångenskap av människor, som nyttodjur för deras kött, ägg och fjädrar, samt som sällskapsdjur för deras skönhet, sällskaplighet, sång eller förmåga att härma tal och andra ljud. Många fåglar jagas också av människor.

När man beskriver fåglar brukar man dela upp dem i å ena sidan de vilda fåglarna och å andra sidan de domesticerade. I jakt- och avelsammanhang benämner man ofta fåglarna i singularis trots att det kan röra sig om ett större släkte eller om olika raser.

Här följer några vanliga exempel termer på fågel som jaktbyte, föremål för fjäderfäavel och mat: anka, broiler, höns, kramsfågel, kyckling, tamgås och viltfågel.

Se även

Externa länkar

Källor

Flyttfåglar, Jacques Perrin & Jean-François Mongibeaux (2003) ISBN 91-7054-968-0
Fågelguiden, Killian Mullarney, Lars Svensson & Dan Zetterström (1999) ISBN 91-34-51038-9
Kunskapen om fåglar, Tage Wahlberg (1993) ISBN 91-29-61772-3
Skydda fåglarna, Rudolf Schreiber, Anthony W. Diamond, Sven G. Nilsson, Staffan Ulfstrand (1987) ISBN 91-7886-029-6
Tracks & Signs, Roy Brown, John Ferguson, Michel Lawrence & David Lees (2003) ISBN 0-7136-5382-5

Fåglar | ornitologi

Gourt Home::Gourt :: Fåglar