En teckenkodning är ett sätt att representera, koda, en vald uppsättning tecken, med t.ex. elektriska pulser eller tal. Ett tidigt exempel är Morsealfabetet, där tecknen representeras av långa och korta pulser. Numera menar man med teckenkodning oftast någon form av binär digital kodning som används vid kommunikation och datalagring i datorer.

Alla datorsystemtillverkare har gjort sina egna teckenkodningar. T.ex. IBM med sin serie EBCDIC-baserade teckenkodningar. En tidig amerikansk standard som fick spriding hos många datorsystemtillverkare var ASCII. De flesta teckenkodningar som definierats är ASCII-baserade. T.ex. Microsoft med sin serie teckenkodningar för Windows, och Apple med sin serie teckenkodningar för MacOS. Även ISO och många nationella standardiseringsorgan har definerat ASCII-baserade teckenkodningar, t.ex. ISO/IEC 8859-serien och EUC-JP (som egentligen är en sammanställning av ett flertal japanska teckenstandarder), varav många används främst i Unix/Linux.

Datautbyte och kommunikation mellan datorer kunde kräva konverteringar mellan olika teckenkodningar. Detta ledde till svårigheter, då teckenuppsättningen inte är densamma mellan de olika kodningarna. För att råda bot på detta, började både ISO och ett konsortium av datorsytemtillverkare var för sig att definiera en "universell" teckenkodning. Arbetet dem emellan är numera synkroniserat, så att man inte har två "universella" teckenkodningar, utan en. ISO har utarbetat ISO/IEC 10646, som är synkroniserat med Unicode­konsortiets Unicode vad gäller tecken­uppsättning och kodningar.

Se även

• ISO/IEC 646
• ISO/IEC 10646
• Unicode
• ISO/IEC 6937
• Teckenkodningar

Teckenkodningar

Zeichenkodierung | Character encoding | Codificación de caracteres | Page de code | Codificación de caracteres | 文字コード