Ett spjut är ett vapen bestående av en stång eller ett skaft med en spets av metall eller något annat hårt ämne och avsett för kast eller stöt vid jakt och i strid.

Hos nordborna var under forntiden spetsen gjord av sten, brons eller järn. Skaftet, som för stötspjutet var 3-4 meter långt, tillverkades av trä, oftast av ask. Då rustningarna infördes fick de harneskklädda ryttarnas spjut namnet lans. Då rustningarna försvann blev lansen under benämningen pik ett av fotfolkets vapen.

De stötspjut som antikens makedonier använde kallades safrissa. Inom den romerska hären förekom spjut under olika namn: hasta (eg. "stång") var ett omkr. 3 meter långt stötspjut medan pilum och jaculum bägge var kastspjut.

Pilum (eg. "mortelstöt") var det romerska infanteriets huvudvapen, vilket de båda första träffarna var beväpnade med. Ursprungligen hade det en järnspets som infälld i det fyrkantiga träskaftet eller anbragt runt om detta. Slungat med kraft kunde det tränga igenom fiendens sköld och åtminstone göra den obrukbar. Enligt den romerske fältherren Marius' härordning fästes spetsen vid skaftet med hjälp av en järnnagel och en tränagel. Vid anslaget bröts tränageln, och spjutet hängde kvar i fiendens sköld, som därigenom blev obrukbar. Om det någon gång lyckades för fienden att dra ut pilum kunde det åtminstone inte slungas tillbaka. Caesar åstadkom samma effekt ännu säkrare genom att låta göra spetsen av mjukt järn, vars yttersta del härdades. Längden var olika, i genomsnitt omkr. 1,96 m.

Jaculum har en mera obestämd betydelse (kastspjut, slungprojektil m.m.) och betecknar ofta kastspjutet hos icke-italiska trupper.

Se även

• spjutkastning
• harpun

närstridsvapen | Speer | Spear | Spear | Oda | 槍 | Włócznia | Kopje