Planekonomi

Planekonomi är ett ekonomiskt system som bygger på att följa uppgjorda planer för hur samhällets ekonomi skall utvecklas. Ordet anses ha myntats av Dag Hammarskjöld. ^*

Det är de styrande politikerna, myndigheterna eller folket direkt som bestämmer planerna beroende på teoretisk eller praktisk inriktning. I dessa bestäms vilka varor och tjänster som skall finnas och vilka priser som skall gälla. Även inriktningen på forskning och utbildning har i de realsocialistiska länderna som tillämpat planekonomi bestämts av centralmakten. Som regel avses centraliserad (stalig) ekonomisk styrning med begreppet.

Lenin insåg tidigt problemen med planekonomin i Sovjetunionen. Därför införde han under sina sista år vid makten den så kallade Nya ekonomiska politiken (NEP) som innebar att bönderna fick sälja en del av sitt överskott på en privat marknad. Då Stalin trädde till makten, 1927, tvingades dock hela Sovjetunionen att gå över till femårsplaner och jordbruket kollektiviserades.

För- och nackdelar med planekonomin

Idén bakom planekonomin är att medborgarna ska kunna få demokratisk kontroll över ekonomin istället för att man överlåter denna till privata företag. I praktiken har planekonomin dock visat sig svår att kunna förena med demokrati. Det har också diskuterats, från socialistiskt håll, om t.ex. Sovjetunionen istället varit någon slags statskapitalism.

Idag anser dessutom de flesta att planekonomin, såsom den existerade i Sovjetunionen och de före detta öststaterna, är ett ineffektivt system som inte skapar ekonomiskt välstånd. I många fall har befolkningen i de länder som har eller har haft planekonomi - till skillnad från i en del kapitalistiska länder - visserligen ofta varit garanterade mat för dagen och rätten till arbete. På sikt har dock den ekonomiska utvecklingen avstannat, liksom att det rådit brist på varor (något som givit upphov till att planekonomi ofta associeras med köande). En del av detta kan visserligen förklaras med ett mycket centraliserat styrelseskick där de beslutsfattande politikerna inte varit medvetna om hur behoven ser ut på skilda platser, alternativt att de ignorerat dessa behov.

En stark statlig styrning av ekonomin har dock i många fall visat sig vara positiv initialt för att få fattiga länder på fötter eller för att leda dem ur kriser (jfr keynesianism). T ex var den ekonomiska utvecklingen i planekonomins Nordkorea betydligt bättre än den i det kapitalistiska Sydkorea fram till i början av 1970-talet. De senaste årtiondena har dock Sydkoreas marknadsekonomi vida överträffat planekonomin i Nordkorea (en del av den extrema fattigdomen i Nordkorea kan dock förklaras av att landet använder lägger gigantiska summor av sin budget på militärt försvar plus sanktionerna från omvärlden).

Varianter

Den sovjetiska ekonomin styrdes under 1920-talet av 5-årsplaner; det hade varit en politisk brännbar fråga i de länder som blivit socialistiska hur den ekonomiska politiken i realiteten skulle verkställas. 1930-talet präglades av djupgående problem i den västerländska ekonomin. De anglosaxiska länderna och Sverige drabbades av börskrascher, och Tyskland hade stora skulder efter första världskriget. Nationalekonomer oavsett ideologisk hemvist var därför mycket nyfikna på den ekonomiska utvecklingen i Sovjet. Bertil Ohlin var under denna tid professor i Köpenhamn, där han kom i kontakt med moderna nationalekonomiska teorier, Keynes och idéer till socialpolitiska reformer; Köpenhamns nationalekonomer var till skillnad från de svenska socialister eller radikala. Ohlin blev den som införde europeiska idéer om statliga ingripanden i ekonomin till den svenska debatten. Han ville dock inte kännas vid de Sovjetiska femårsplanerna, men kunde tilltalas av begreppet planhushållning, som vid det laget var en diffus benämning. Denna planhushållning skulle ta sig uttryck i organisering, med borgerlighetens termer. 1932 snappades planhushållningen upp och modifierades av Ernst Wigforss , som blev finansminister och ekonomisk partiteoritiker, och Ohlin fick ett stort inflytande på Gunnar Myrdal. Men redan Nils Karleby hade varit inne på samma linje årtiondet dessförinnan. I Sverige kallades denna politik på den tiden planhushållning. Ordet planekonomi, som ursprungligen är en svensk benämning, myntades av Dag Hammarskjöld som var med i Stockholmsskolan. Vattendelaren mellan partierna var inte längre huruvida staten skulle lägga sig i näringslivet, utan i hur hög grad och hur genomgripande den skulle göra det. Den liberala varianten av planekonomi kallas blandekonomi, då den blandar planekonomi och marknadsekonomi.

När Keynes publicerade Sysselsättningsproblemet 1936 hade socialismen en fullt utecklad teori om hur en blandning av planekonomi ansågs skulle förbättra ekonomin, välståndet, och arbetslösheten. Vid det laget hade den svenska socialdemokratin mer eller mindre övergett tanken på socialisering av produktionsmedlen, intagit en samförståndspolitik och folkhemstanke; planekonomin blev den socialism som de praktiserade i realiteten. Denna förgrening av planekenomin, i Sverige på senare tid benämnd funktionssocialism, höll dock den ekonomiska styrningen på ett annat plan än den i östblocket. I östblocket gällde (den egentliga) planekonomin själva produktionen på en detaljerad nivå; Slavenka Drakulic har beskrivit hur till exempel vita stövlar var det enda som producerades undet ett år i ett östland, och att alla kvinnor som hade råd det året hade vita stövlar. I Sverige tog den sig inte samma långtgående uttryck, utan kom att begränsas till skatter och fördelningspolitik, bortsett från att ett antal företag förstatligades.

Det var dock inte bara socialistiska länder i Europa som tilltalades av statliga ingipanden i och planering av ekonomin. I USA tillämpade president Roosevelt New Deal-ekonomin, för att hjälpa landet på fötter efter krisen. I Storbitannien hade Labour en framträdande roll i politiken, varför landsmannen Keynes kom att spela en viktig roll för deras politik; Keynes hade även en ledande roll vid universiteten och bildade skola som praktiskt taget saknade konkurrens. Även Nazityskland anammade den keynesianska planekonomin som alternativ till den socialisering de hade inskrivet i partiprogrammet. ¹ Alla stater som verkade för välfärdspolitik använde i mer eller mindre grad statliga ingripanden och keynesiansim.

Planekonomi är alltså inte nödvändigtvis en naturlig del av socialismen. Under femtiotalet ansågs t.ex. det Socialistiska Jugoslavien använda marknadsekonomi samtidigt som det kapitalistiska Japan använde sig av planekonomi. Även andra nationer har, främst under krigstid, använt sig av planekonomi. Under 1900-talet har det dock varit en utbredd uppfattning att den ekonomiska politiken varit ett ideologiskt kännetecken på en politik; ju högre grad av planekonomi och lägre grad av marknadsekonomi desto längre till vänster placeras partiet i regel.

Flera frihetliga socialister menar att planekonomins praktik i det närmaste går att likna vid dagens rådande kapitalism, där beslut om varor och tjänster visserligen inte sker politiskt så som den klassiska definitionen, men likväl av en centralmakt. Man har därför kommit med andra teorier om planekonomi, ofta kallat decentraliserad planekonomi, där man mer inriktar sig på en direktdemokratisk styrning av produktionen på ett lokalt plan. Detta praktiserades bland annat i vissa delar av Spanien under det Spanska inbördeskriget.

Referenser

Bonniers lexikon 10, s. 52 (Sthlm 1998)

Källor i urval

Drakulic, Slavenka, Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna (Sthlm 1994)
Larsson, Sven-Erik, Bertil Ohlin : Ekonom och politiker (Sthlm 1998)
New Deal

Ekonomi | Socialism

Gourt Home::Gourt :: Planekonomi

För- och nackdelar med planekonomin

Varianter

Referenser

Källor i urval