Lera är en finkornig jordart som till mer än 15 procent av vikten utgörs av partiklar med en diameter på mindre än 0,002 mm. I vått tillstånd är lera knådbar, i torrt tillstånd mer eller mindre fast sammanhängande, lättrepad massa, som består av stoft av fina partiklar som ibland avfärgar massan. Leror har jordartat eller tätt "brott", häftar vid tungan och när den är fuktad ger den karakteristiska så kallade lerlukten. Lerorna absorberar vatten ända till 60-70 % av sin vikt. Men sedan de fullt mättat sig därmed, genomsläpps inte vattnet vidare: de är vad man kallar ogenomsläppande för vatten. Det finns många olika slags lera. Huvudbeståndsdelen i dem alla är dock kiselsyrad lerjord.

Lera är ursprungligen eller i första hand, produkten av åtskilliga mineralers, huvudsakligen fältspaters, vittring, men har uppstått även genom en rent mekanisk sönderdelning av förutvarande lerhaltiga bergarter, t.ex. lerskiffer, lerig kalksten. Flerstädes träffas leran på samma plats, där vittringen försiggått; men i de flesta fall ha beståndsdelarna följt rinnande vattens och blivit utslammade samt förda till sjöar och hav, där de sedermera avsatt sig till ofta ganska vitt utbredda och mäktiga avlagringar. Leror träffas därför som verkliga lager inom nästan alla geologiska perioders bildningar.

Leran är dels tämligen ren, dels i högre eller lägre grad utblandad med andra ämnen, såsom järnockra, kolsyrad kalk och talk, kol, sand, glimmerfjäll med mera. Genom dessa inblandningar antar den olika färg samt får skiljaktig fysisk beskaffenhet. Man finner således lera av vit, gul, brun, röd, grå, blågrå, gröngrå och svart färg samt mer eller mindre plastisk, mer eller mindre vattenuppsupande, av högre eller lägre eldfasthetsgrad och så vidare.

Lerorna benämns dels efter sin ålder och sitt läge inom de geologiska lagersystemen, dels efter vissa lokaliteter, där de förekomma, dels efter de fossila lämningar de stundom innesluta, t.ex. triaslera, liaslera, wealdenlera, glacial- och postglaciallera, oxford-, london- och kimmeridgelera, opalinus-, cyprina, yoldia- och ancyluslera, dels efter det sätt, på vilket de bildats, t.ex. moränlera (krosstenslera), ishavslera, sötvattenslera och svämlera, dels också hänsyfta namnen på deras egenskaper eller användbarhet eller färg, t.ex. eldfast lera, bituminös lera, järnlera, saltlera, porslinslera (kaolin), stengodslera, krukmakarlera, valklera, piplera, åkerlera, svartlera och blålera.

• Eldfast lera är av grå eller gråsvart färg, "bränner sig" vit eller ljusgul och uthärdar, utan att smälta, mycket höga värmegrader, varför den användes till deglar samt till tegel (eldfast tegel) för smältugnars uppförande med mera. Har leran en sådan sammansättning, att den inte är fullt eldfast, utan vid stark bränning sintrar eller liksom förglasas, benämnes den klinkerlera och användes till trottoar- och golvklinker med mera. Båda förekommer ofta tillsammans med stenkolslager, inom Sverige i Skånes stenkolsförande formation.
• Saltlera är en med koksalt genomdränkt lera, som träffas i sällskap med stensaltlager.
• Valklera är en lerig, men inte plastisk, jordartad massa, som med begärlighet suger åt sig olja och fett, varför den begagnas vid valkning av kläde. Den är inte funnen i Sverige.
• Piplera är vit, plastisk, bränner sig vit och begagnas för tillverkning av rökpipor och dylikt. Mycket känd är holländsk piplera.
• Ishavsleran, i Sverige allmän senglacial lera, som i allmänhet är tydligt skiktad och kallas därför ofta varvig lera.
• Åkerlera benämns den i Sverige vitt utbredda, gråa eller grågula, oskiktade, ofta sandiga lera av postglacial ålder, som företrädesvis bildar åkerjorden inom landets mest odlade bygder, åtminstone inom Mälartrakterna (se även jordarter).
• Svartlera kallas en med åkerleran nära besläktad, mörk, ofta svartfläckig och till följd av inneslutna förmultnande organiska rester stinkande lera. Den förekommer på somliga låglänta trakter och har sannolikt aldrig varit fullständigt uttorkad eller utsatt för luftens inverkan.
• Blålera, = glacial- och postglaciallera, gråblå lera i de lägre, mera vattendränkta delarna.

En med fin kvartssand och små glimmerfjäll blandad, av järnockra ofta gulfärgad, stundom karbonathaltig lera benämns i Tyskland lehm, i England loam. Den kan uppta mycket vatten, är knådbar, men inte plastisk, och bränner sig röd. Av ungefär liknande beskaffenhet, men ganska kalkrik och möjligen ännu mera sandig samt innehållande små kalkkonkretioner (tyska lösskindchen), landsnäckor och däggdjursrester är den jordart, som i Tyskland kallas löss och bildar mäktiga ytavlagringar i Donau- och Ehendalarna, i Kina och andra trakter.

Jordarter | keramik | Material

Argila | Ler | Tonmineral | Clay | Argilo | Arcilla | Savi | Savi | Argile | חרסית | Argilla | 粘土 | Molis (uoliena) | Tanah liat | Klei | Leire | Glina (skała) | Argila | Глина | Kil | Глина