Konkordat

Konkordat (av latin concordare, "komma överens") är i vanlig bemärkelse ett avtal mellan de högsta myndigheterna i stat och kyrka rörande förhållandet dem emellan inom det genom avtalet berörda området antingen principiellt och i alla avseenden eller i vissa närmare angivna fall. Det mest kända konkordatet är Lateranfördraget.

Anmärkas bör dock, att även underordnade kyrkliga myndigheter, nämligen stiftsbiskoparna, kan ingå avtal med statsmyndigheterna ifråga om sina stift, som faller under begreppet konkordat. För första gången användes ordet konkordat om de på konciliet i Konstanz av kurian (påvestolen) med de fem nationerna (italienare, spanjorer, tyskar, fransmän och engelsmän) träffade överenskommelserna (capitula concordata) om provisoriska reformåtgärder. Sedan förekommer ordet ofta. De under 1800-talet avslutade konkordaten betecknar sig emellertid själva såsom konventioner. De moderna konkordaten har form av folkrättsliga fördrag, avslutade genom befullmäktigade ombud, och de i desamma stadgade bestämmelserna publiceras, sedan ratifikationerna utväxlats, av kontrahenterna som stats-, respektive kyrkolag.

Cirkumskriptionsbullor

En plats för sig intar de så kallade cirkumskriptionsbullorna. I åtskilliga konkordat finns bland annat även bestämmelser om en territoriell omreglering av alla eller några bland de inom det av konkordatet berörda området belägna stiften. Denna omreglering brukar ske genom en särskild till konkordatet anknuten s.k. cirkumskriptions- eller avgränsningsbulla. Så åtföljdes det franska konkordatet av 1801 av bullan Qui Christi Domini vices 29 november samma år och 1817 års bayerska konkordat av bullan Dei ac Domini nostri Jesu Christi 1 april 1818.

Ibland har emellertid den mellan staten och kyrkan ingångna överenskommelsen ansetts böra inskränkas till själva stiftsregleringsfrågan, utan att man därom velat sluta ett formligt fördrag. I dylika fall har man gått till väga så, att vederbörande stat genom en not begärt en cirkumskriptionsbulla. Sedan dennas innehåll genom underhandlingar fastställts och bullan av påvestolen utfärdats, har den av vederbörande statsmyndighet omedelbart publicerats som gällande lag. Även de på dylik väg tillkomna cirkumskriptionsbullorna bör från materiell synpunkt räknas bland konkordaten.

Rättslig karaktär

Rörande konkordatens rättsliga karaktär har tre olika huvuduppfattningar gjort sig gällande.

Flertalet rättslärda uppfattar dem som folkrättsliga eller kvasifolkrättsliga fördrag.
Några ultramontana författare (bl.a. Bonald) har med utgångspunkt i läran om kyrkans företräde över staten sökt göra gällande, att konkordaten i själva verket inte kan uppfattas annat än som kyrkligt utdelade privilegier, vilka när som helst kan från kyrkans sida återkallas, under det att av staten åtagna förpliktelser oberoende av detta kvarstår.
En tredje teori slutligen, den s.k. legalteorin, som bland sina förfäktare räknar bland andra Hinschius, ser i själva konkordatet en från rättslig synpunkt inte bindande förberedelseakt till den rättsgiltiga handlingen, den av staten utfärdade lagen, som kan genom en ensidig lagstiftningshandling från statens sida förändras. Den äldre kyrkliga teorin om förhållandet mellan stat och kyrka erbjöd ingen jordmån för tillkomsten av konkordat. Den betraktade staten som underordnad kyrkan, som verkställare av de kyrkliga myndigheternas vilja; överenskommelser med statsmyndigheter kunde då endast ha till ändamål att närmare reglera formen för utövningen av deras tjänsteplikt gentemot kyrkan. Denna karaktär har också de förbindelser de tyska kungarna i början av 1200-talet avgav till påvestolen, utan att från dess sida mottaga några medgivanden med hänsyn till de kyrkliga anspråken.

Medeltiden

Som det tidigaste konkordatet - det betecknas av samtida författare med namnet "concordia" - betraktas av gammalt det s.k. Wormskonkordatet (23 september 1122), som avslutade den tyska investiturstriden. Här förelåg ömsesidiga medgivanden formulerade i två "privilegia", påvens och kejsarens, som likväl ej uttryckligen hänvisar till varandra. Först den kyrkliga oppositionen mot kurians centralisationspolitik och de medeltida nationalstaternas begynnande konsolidering skapade i början av 1400-talet förutsättningarna för en verklig konkordatpolitik.

I egentlig mening leder konkordaten sitt ursprung från Konstanzkonsiliet. Då det visade sig ogörligt att åstadkomma en allmän och enhetlig kyrkoreformation, slog kurian i stället in på den vägen att med konsiliets fem olika nationer avsluta separatavtal rörande avskaffande av de mest skriande missbruken. De tyska och franska konkordaten bär datum 2 maj 1418 och är avslutade för fem år, det engelska, daterat 21 juli samma år, för all framtid; de italienska och spanska konkordaten, det senare av 13 maj 1418, är mindre kända, men ansluter sig nära till det franska. Den mellan Eugenius IV och Baselkonsiliet upplågande striden gav upphov till nya konkordat.

Genom de så kallade furstekonkordaten (februari 1447), sammanfattade i fem bullor, tillmötesgick påven furstarnas önskningar beträffande återinsättande av två avsatta ärkebiskopar, hållande av ett nytt konsilium, erkännande av Konstanzkonsiliet och dess beslut, särskilt dekretet Frequens, ävensom - dock blott tillsvidare - beträffande iakttagandet av de i Tyskland antagna Baseldekreten med det hemliga tillägget dock, att dessa eftergifter ej fick strida mot de heliga fädernas lära eller lända påvestolen till skada. Under Eugenius IV:s efterträdare, Nikolaus V, bekräftade de i Aschaffenburg församlade furstarna de nämnda överenskommelserna (juli 1447), och 17 februari 1448 kom med Wienkonkordatet den slutgiltiga uppgörelsen, som bland annat uppgav Baseldekreten rörande reservationer och annater och i stället återgick - med åtskilliga modifikationer visserligen - till Konstanzkonkordatets stadganden.

Även med Savojen och Neapel avslöt Nikolaus konkordat. Med Frans I av Frankrike, där genom den pragmatiska sanktionen i Bourges 1438 Baselkonsiliets reformdekret påbjudits som lag, avslöt Leo X 18 augusti 1516 ett konkordat, som i det hela överensstämmer med de nämnda tyska från 1447 och 1448 och innebar ett uppgivande av pragmatiska sanktionen.

1500-1700-talen

Bland överenskommelser från 1500-talet märks sådana mellan kurian och Karl V 6 september 1523 och 14 december 1529. Från 1600-talet är att anteckna ett konkordat av 1630 mellan Urban VIII och Ferdinand II angående de kyrkliga förhållandena i Böhmen, ävensom det spanska konkordat av 1640, som bär nuntien Fachenetis namn. Från 1700-talet finns konkordat med Sardinien 1727, 1741, 1742, 1750 och 1770, med Sicilien 1741, med Milano 1757 och 1784, med Polen 1736, med Spanien 1717 (kom ej till utförande), 1723, 1737 och 1753 samt med Portugal 1778.

1800-talet

Främst bland 1800-talets många konkordat så till tiden som betydelsen står det franska av 15 juli 1801. Dess viktigaste bestämmelser är följande. Den romersk-katolska läran erkändes som flertalet fransmäns religion, vilken fritt och med offentlig kult skulle få utövas. Stiftens antal skulle minskas, församlingarna omregleras. Biskoparna skulle utnämnas av och avlägga ed till förste konsuln. Det lägre prästerskapet skulle utnämnas av biskoparna med regeringens samtycke. Kyrkan avsade sig anspråken på sina under revolutionen försålda gods, men biskopar och präster tillförsäkrades skäligt underhåll av staten.

Konsularregeringen övertog med viss inskränkning den förra regeringens rättigheter och prerogativ gentemot kurian. Konkordatet ratificerades av påven i bullan Ecclesia Christi 13 augusti 1801, ratifikationerna utväxlades 10 september s.å. Bestämmelserna publicerades jämte ett antal "organiska artiklar" i lag av 8 april 1802. Dessa organiska artiklar, som hävdar statens överuppsiktsrätt över kyrkan, erkändes aldrig av kurian; ratifikationsbullan samt den ovannämnda cirkumskriptionsbullan publicerades 9 april 1802. Under 19 april godkändes dessa publiceringar och förordnades om deras införande i republikens lagsamling. Det så kallade Fontainebleaukonkordatet 25 januari 1813, av Napoleon publicerat som lag 13 februari samma år, har av påven aldrig erkänts annat än som en preliminärtraktat samt av honom uttryckligen återkallats.

Det mellan Pius VII och Ludvig XVIII 11 juni 1817 avslutade konkordatet, som bl.a. återställde 1516 års konkordat, mötte motstånd hos kamrarna och blev därför av regeringen återtaget. Sedan dess har 1801 års konkordat gällt, tills detsamma upphävts genom lagen av 9 december 1905 rörande skilsmässa mellan stat och kyrka. Efter mönster av 1801 års franska konkordat avslöts 16 september 1803 ett konkordat med italienska republiken, varigenom katolicismen erkändes som statsreligion, övriga italienska, konkordat under 1800-talet är: med Sardinien 1817, 1836 och 1841, med Neapel 1818 och 1834 samt med Toscana 1851.

I Tyskland hade genom riksdeputationshuvudbeslutet 25 februari 1803 den gamla kyrkliga organisationen fallit sönder. Påven hoppades först kunna reorganisera den tyska kyrkan genom ett rikskonkordat. Då detta misslyckades, inledde han genom kardinal della Genga, likaledes utan resultat, underhandlingar med flera enskilda tyska stater. På Wienkongressen fordrade Consalvi återställande med vissa jämkningar av status quo ante, men måste nöja sig med att genom en högtidlig protest förbehålla kurian alla dess rättigheter.

Pius VII ville nu först inleda förhandlingar med Tyska förbundet, men redan i början av 1816 inlät han sig i separata förhandlingar med Bayern, som 5 juni 1817 ledde till aslutandet av ett konkordat i huvudsaklig överensstämmelse med kurians önskningar. Enligt överenskommelsens första artikel tillförsäkrades den katolska kyrkan i Bayern "alla rättigheter och prerogativ, som tillkommer henne enligt Guds anordning och de kanoniska bestämmelserna". Då konkordatet 26 maj 1818 publicerades som statslag genom ediktet om konungariket Bayerns rättsförhållanden med avseende på religionen och kyrkliga föreningar, behandlades dess bestämmelser som gällande blott för rikets katoliker i avseende på deras kyrkas inre förhållanden. Härom utspann sig en strid mellan kontrahenterna, och först 8 september 1821 publicerades den bayerska cirkumskriptionsbullan.

I Preussen umgicks man med planer på konkordatsunderhandlingar, men beslöt sedan i stället att inskränka sig till anhållan om en cirkumskriptionsbulla. En sådan negocierades av Niebuhr och utfärdades 16 juli 1821 under namnet De salute animarum. Den sanktionerades med förbehåll av alla majestätsrättigheter genom en kabinettsorder av 23 augusti samma år Hannover åter förde verkligen under åtskilliga år från 1817 underhandlingar om ett konkordat, men då det visade sig omöjligt att uppnå enighet, nöjde man sig med en cirkumskriptionsbulla, Impensa Romanorum pontificum, utfärdad 26 mars 1824 och 20 maj samma år publicerad som lag. Några av de övriga tyska staterna, nämligen Württemberg, Baden, Nassau, storhertigdömet Hessen och Kurhessen samt Frankfurt am Main, fick efter många och långa underhandlingar med kurian till stånd de båda cirkumskriptionsbullorna Prorida sollersque 16 augusti 1821 och Ad dominici gregis custodiam av 11 april 1827.

De av Württemberg och Baden under 8 april 1857, respektive 28 juni 1859 avslutade, av båda parterna publicerade konkordaten lyckades ej vinna folkrepresentationernas bifall och fick därför förfalla. Österrike öppnade 1853 underhandlingar, som från regeringens sida fördes av kardinal Rauscher och ledde till ett 18 augusti 1855 dagtecknat konkordat, som för kyrkan var ännu mycket mera gynnsamt än det bayerska. Efter att faktiskt ha åsidosatt ett flertal av konkordatets bestämmelser genom 1867 års författning samt 1868 års äktenskaps- och skollagar uppsade österrikiska regeringen efter ofelbarhetsdogmens fastställande definitivt konkordatet 1870.

Med Spanien avslöts - sedan en föregående uppgörelse från 1845 förblivit oratificerad - ett för kyrkan ytterligt förmånligt konkordat 16 mars 1851, ytterligare bekräftat genom en ny uppgörelse 1859. Med Portugal föreligger ett konkordat av 23 juni 1886. I båda dessa länder och särskilt i Portugal efter republikens införande (oktober 1910) gör sig för närvarande starka antiklerikala tendenser gällande, vilka syns kunna komma att resultera i varaktiga förändringar i deras förhållande till påvestolen.

Av övriga konkordat från 1800-talet kan nämnas konkordatet med Belgien 18 juni 1827, med vissa schweiziska kantoner rörande upprättande av biskopsdömena Basel och t Gallen 26 mars 1828 och 7 november 1845, med Montenegro 18 oktober 1886 samt med Ryssland 3 augusti 1847 och 23 december 1882, vilka båda dock stannat på papperet. Dessutom ha särskilt under 1850- och 1860-talen aslutits ett stort antal konkordat med stater i Syd- och Centralamerika.

1900-talet

Genom lateranfördraget med Italien 1929 upprättades Vatikanstaten.

Konkordatsamlingar

Den fullständigaste samlingen av hithörande handlingar är Nussi, "Conventiones de rebus ecclesiasticis inter sanctam sedem et civilem potestatem variis formis initae" (1870). Jfr även Schneider, "Die partikulären kirchenrechtsquellen in Deutschland und Oesterreich" (1898).