Knut Lavard.jpg

Knut Lavard (på danska Knud Lavard), född i mitten av 1090-talet, död i Haraldsted den 7 januari 1131. Dansk prins och helgon.

Knut var son till den danske kungen Erik Ejegod som dock dog redan 1103 innan Knut hunnit fylla ens tio år. Han kom därför inte i fråga som faderns efterträdare, vilken i stället blev hans farbror Niels. Denne utnämnde 1115 Knut till jarl över Slesvig. Som sådan kom Knut att bedriva framgångsrika krig mot de omgivande hedniska venderna, och när dessas egen fursteätt 1129 utslocknat utsågs Knut av den tyske kungen Lothar till deras nye furste ("knéz"). Över huvud taget kom Knut att orientera sig mycket mot Tyskland, vilket väckte visst ont blod i hans gamla hemland.

Härtill kom att Knut för sin yngre kusin, kung Niels son Magnus den Starke, framstod som en allvarlig konkurrent som dansk tronföljare. Efter att förgäves ha försökt hetsa sin far mot kusinen (något som i stor utsträckning förhindrades av faderns ansedda hustru Margareta Fredkulla) lät Magnus mörda Knut när denne den 7 januari 1131 var på väg att hälsa på en annan kusin, Knut den heliges dotter Cecilia.

Mordet på Knut ledde dock inte till att Magnus blev dansk kung utan i stället till ett uppror mot denne och hans far. Upproret kulminerade i slaget vid Fotevik 1134 där Magnus stupade och Niels flydde.

Härefter följde ett antal år av tronstrider innan Knuts postumt födde son Valdemar den store 1157 tillskansade sig makten och stabiliserade den danska kungamakten. Det var också Valdemar som 1169 lyckades utverka påvlig helgonförklaring av fadern. Knuts döds- och helgondag var i äldre tid knutsdagen, vilken dock senare flyttades till den nuvarande placeringen den 13 januari.

Kort efter Knuts död uppstod i Slesvig och senare i andra delar av Danmark och östersjöområdet särskilda köpmannagillen helgade åt denne, de så kallade Knutsgillena.

Danska kungligheter | Helgon

Knud Lavard | Knud Lavard | Canute Lavard | Knud Lavard | Kanut Lavard | Кнуд Лавард