Aktiv infinitiv anses som verbets grundform, och betecknar handlingen i sig. I svenska används infinitiv ofta efter ordet att. Ex: att segla. Att är s.k. infinitivmärke. I svenskan är imperativformen är oftast identisk med infinitivformen. Hos de flesta verb slutar den på -a. Ex: "(att) segl-a". Infinitiven kan även vara passiv och får då -s-suffix. Ex: "(att) skjut-a-s". I vissa språk, t.ex. latin finns fler infinitiver: perfekt infinitiv och futurum infinitiv. Det är möjligt att tala om dessa också i svenskan, då som sammansatta former: "(att) ha skjutit" (perfekt infinitiv aktivum), "att ha skjutits" (perfekt infinitiv passivum), "att skola skjuta" (futurum infinitiv aktivum) och "att skola skjutas" (futurum infinitiv passivum). I sammanhang där man gör det brukar den "vanliga" infinitiven kallas "presens infinitiv (aktivum/passivum)".

Infinitiver är s.k. infinita verbformer. Det innebär att de inte självständigt kan fungera som predikatsverb i en sats. Tempus Aspekt Modus

Infinitiv | Инфинитив | Infinitiv | Infinitiv | Infinitive | Infinitivo | Infinitivo | Infinitiivi | Infinitif | 不定詞 | Infinitief | Infinitiv | Infinitiv | Bezokolicznik | Инфинитив | Infinitive | 动词不定式