Illern (Mustela putorius) är ett mårddjur. Putoris betyder "illaluktande" på latin och syftar på det sekret som illern utsöndrar från sina stinkkörtlar. Vilda illrar återfinns i närheten av bebyggelser eller vid vattendrag, och bor i gryt precis som rävar. Vildillern är vanligast i södra Sverige med en spridning upp till Svealand.
Den kan fånga djur upp till en kanins storlek, men den normala födan är gnagare, grodor, insekter, reptiler och fåglar. Eftersom illern är mycket nyfiken, kan den också äta mycket små mängder bär och dylikt.
Alla i familjen Mustelidae har doftkörtlar för revirmarkering och försvar. Illern sprayar inte som skunken gör, utan lämnar doftmärken i sitt område och skapar en hemsk lukt när de blir rädda.
Redan år 350 f.Kr. hade folket illrar, och de hölls tama för att kunna användas till jakt på kaniner och råttor. Aristoteles gav illern namnet kitin, som betyder "tjuv". Plinius kallade den för verra.
De flesta historiker tror att korsfararna under 900-1100-talet introducerade arbetsillern i Europa. Dessa tama illrar kan ha parat sig med den vanliga europeiska illern. Den europeiska illern, stäppillern och tamillern är så nära besläktade att de kan korsbefruktas på samma sätt som hundar och vargar.
Man vet helt säkert att köpmännen på 1400-talet tog med illrar till Sverige.
Både honor och hannar kan idag kastreras så att lukten inte blir lika stark, vilket bör göras om illern inte ska användas till avel. Tamillrar luktar därför inte mer än en hund eller katt, men dock mycket annorlunda. Undantaget är om illern blir ordentligt rädd, upphetsad eller skadad.
Tamillern kallas ibland felaktigt för frett. Det anses vara en förvanskning av det engelska namnet för iller, ferret.
Det som står här uppe om "frett" är inte helt sant. Frett kommer ifrån när man på 1800-talet importerade jaktillrar som då vara Albino, så frett betyder Jaktiller med färgen Albino.
Ffured | Iltisse | Polecat | Furet | Bunzing | %E3%83%95%E3%82%A7%E3%83%AC%E3%83%83%E3%83%88 | Hilleri