Gourt Home::Gourt :: Humle
Humle (Humulus lupulus) är en slingerväxt som kan bli 6-7 meter hög och kan växa 8 tum/dygn. Av humlens blommor brygger man sedan medeltiden öl. Humlens syra har en svag antibiotisk effekt mot grampositiva bakterier vilket hjälper jästen att utvecklas och fermeneteras till ett gott öl.
Den första dokumenterade odlingen av humle var 736 e.Kr i Hallertau i nuvarande Tyskland, medan första gången humle nämns som ingediens i öl var 1079 e.Kr. De flesta anser att humlen i Sverige är förvildad och kvarstående efter odling, men andra anser att arten är ursprunglig, åtminstone i Sydsverige.
Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet. Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648.
I Kristoffers landslag från 1442 står att "Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman."
Humle introducerades i engelskt öl under 1600-talet och odling av humle startade i USA 1629.
Humle klipps ner till marken på våren eller hösten. Den kan förökas med sticklingar eller rotskott. Skördetid är augusti.
Till medicinskt bruk är humlen känd för sin sömngivande effekt, men den stimulerar också aptit och matspjälkning, verkar urindrivande och kramplösande och stärker kapillärernas väggar. Det höga innehållet östrogenliknande hormoner gör också humlen värdefull vid klimakteriebesvär.
När man gör te på humle tar man 2 matskedar humleblommor per tekopp kokhett vatten, låter det dra 10-15 minuter och dricker det varmt vid läggdags. Vill man öka den lugnande verkan kan man även blanda i lavendelrot och blad av citronmeliss. Man kan även stoppa torkade blommor i kudden för att hjälpa sömnen. Svårläkta sår kan också behandlas med omslag med humleblomster.
Ölbryggning
Vid ölbryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år.
Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga.
Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2-3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad "Real Ale", där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.
Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär. Det har forskats mycket på detta område, och intresset är stort att få en ädlare sort att ge mer beska, men hittills har ingen lyckats överträffa de få klassiska humlesorter som står för den finaste beskan. Alfasyravärdet på dessa brukar ligga kring ca 2-6%, medan bitterhumlen ligger på ca 5-8 procent. Det finns även en grupp man brukar kalla högalfasyra-humle, som kan ligga på 8-12 procent, och många av dessa är framodlade i USA.
De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda de till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än andra, speciellt om man har inhemsk humleproduktion. I skandinaviska bryggerier använder många samma humle rätt igenom koket, och använder oftast ingen eller väldigt lite humle för arom.
Några klassiska aromhumlesorter
- Saaz - Tjeckien; En dyr klassiker som förstås används mest på hemmaplan.
- Hallertau Mittelfrü - Tyskland; En klassiker som numera är svår att få tag i
- Hersbrucker spät - Tyskland
- Tettnanger - Tyskland
- East Kent Golding - England; Vanlig vid torrhumling
- Fuggle - England
- Styrian Golding - Slovenien
Några vanliga bitterhumlesorter
- Northern brewer - England; En billig sort som är populär bland skandinaviska bryggerier
- Centinnial - USA; Högalfasort
- Brewer's Gold - England
- Bullion - USA
- Chinook - USA; Högalfasort
- Perle - Tyskland
- Cascade - USA; En fin humlesort med citruskaraktär
Fotnot: Många sorter odlas på andra ställen i världen, men med olika resultat.
Se även
Externa länkar
Chmel | Humle (Humulus lupulus) | Echter Hopfen | Hop (plant) | Humala | Houblon | Humulus lupulus Hop (plant) | Humle | Chmiel | Hamei
"Humle"