Fästingar är samlingsnamnet för små vinglösa spindeldjur som bildar en ordning tillsammans med kvalster. Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland även reptiler och groddjur.
De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar och mjuka fästingar. De hårda fästingarnas har ett skal av kitin och det är dem som vi vanligen tänker på som fästingar i Sverige. De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid.
Fästingarna andas, åtminstone i fullbildat tillstånd med trakéer. Deras ganska platta kropp är täckt med en kitinplåt på ryggsidans främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 mm kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna.
De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod. Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.
Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är borrelia och TBE. Det finns även fästingburen tyfus. Många djurarter har sina egna fästingburna sjukdomar, vilket är ett problem vid boskapshållning.
Arten ’’Ixodes ricinus’’ är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt hundar, men också de flesta andra däggdjur och även fåglar. Från att ha varit endast 2-3 mm lång sväller den ut till en längd av 11 mm, på 9 dagar. Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den vit, blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del.
I tropiska länder är fästingarna både talrikare och mer besvärliga.
De mjuka fästingarna, familjen Argasidae, är på ovansidan täckta av en oval skiva som är uppböjd i kanten. Dessa arter är 4 - 6 mm långa och har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens. De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod. En känd mjuk fästingart är giftvägglusen från Miana (Argas persicus). I början på 1900-talet kunde den göra hela byar obeboeliga. Den förekommer i Iran och Egypten. Även i Europa förekommer en art, Argas reflexus, som påträffats i Italien, Frankrike och Tyskland, särskilt i duvslag. Ibland kan den till och med angripa människor.
Zecken | Tick | Iksodo | Tique | ダニ | Zecken | Teek | Крпељ | Flått | Kene