England

Related Topics:
England,_Ty :: Englander,_Nathan :: England,_Katy :: England_and_Wales :: England

**England** (eng)
**Pow Sows** (kor)

	Armsofengland.png
(Flagga)	(Statsvapen)

Nationellt valspråk: Dieu et mon droit
(fra: Gud och min rätt). Nationalsång: Jerusalem (de facto)

Huvudstad ingen, men de facto London
(kor: Loundres)
51°50'N, 0°50'V Största stad London Språk engelska, korniska Statsskick Konstituerande land av en unionsstat Monark Elizabeth II Premiärminister ingen, men de facto Tony Blair Självständighet Athelstan av England 927
till Treaty of Union 1707 Yta
- Totalt
130 439 km² Folkmängd
- Totalt
- Befolkningstäthet
50 003 906
377 inv/km² Valuta GBP Tidszon UTC Topografi
- Högsta punkt (m ö.h.)
- Största sjö (km²)
- Längsta flod (km)
Scafell Pike 977
Windermere 15
Themsen 346 Nationaldag Sankt Görans helgondag: 23 april Toppdomän .uk Landsnummer 44

England är en riksdel och ett av de konstituerande länderna (eng. constituent countries) inom det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. England är den största riksdelen både geografiskt (med 53% av ytan) och befolkningsmässigt (med 84% av befolkning), vid sidan av de tre andra Skottland, Wales och Nordirland. Ordet "England" kommer från fornengelskans Engla-lond eller Anglernas land (eng. Land of the Angles).

Historia

Bayeuxtap1.jpg 1066, Tapisserie de Bayeux, Bayeux Musee, Normandie, Frankrike]]

Huvudartikel: Englands historia

Den romerska provinsen Britannia, motsvarande England och Wales, var en av det Romerska rikets keltiska provinser. När Rom föll under 400-talet invaderade germanska stammar, exempelvis saxare, jyder och angler, och den största delen kom istället att behärskas dessa som kallade territoriet Anglernas land. De överlevande bland den keltiska befolkningen drog sig mot Wales och deras namn för England är Lloegr, vilket betyder det förlorade landet medan engelsmännens ord Welsh (walesare) betyder utlänning.

Den germanska befolkningen försökte motstå invasionsförsök från normanderna, men misslyckades slutligen genom förlusten i slaget vid Hastings, 1066. Genom en stark flotta som byggdes upp av Elisabet I av England under 1500-talet kunde England bli en världsmakt. England erövrade slutligen Wales 1543, vilket blev till en integrerad del av Konungariket England, även om man i vissa sammanhang fortsatte att kalla Wales för furstendöme.

Under 1600-talet genomgick England en lång och invecklad maktkonflikt under vilket kungen avsattes och landet styrdes som en republik under namnet Samväldet England (eng. Commonwealth of England). England var under denna tid även i personalunion med Skottland, under den skotska dynastin av huset Stuart. Konflikten slutade med monarken återinsattes, men att denne förlorade makten till parlamentet. År 1707 beslutade de engelska och skotska parlamenten att ingå en politisk union (Treaty of Union 1707) och länderna slogs samman till Konungariket Storbritannien (eng. Kingdom of Great Britain).

I och med detta upphörde de engelska och skotska parlamenten och ersattes av det brittiska parlamentet i London. Den brittiske kungen var även kung över Irland och 1801 ingick man ett nytt unionsfördrag som skapade det Förenade konungariket Storbritannien och Irland. Efter att Irland administrativt delats på 1920-talet antog den brittiske monarken istället titeln som kung över det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Politik

England lyder direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Till skillnad från de andra riksdelarna har England inte någon egen national lagstiftande församling. Den statliga förvaltningen i England är dock uppdelad i nio storregioner. Denna indelning får närmast jämföras med de statliga länsstyrelserna i Sverige, men Storlondon har exempelvis både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Man har även gjort försök med att införa direktvalda regionförsamlingar på annat håll, men lyckades inte: regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 2004).

Regional fördelningen av England utan direktvalda församlingar är en het politiskt fråga, med t ex Konservativa partiet starkt emot indelningen. Konservativa partiet fick mer röster än Labourpartiet in England, men hade för låg stöd i Skottland och Wales för att kunna vinna brittiska parlametsvalet 2005.

Storlondon
Nordvästra England (huvudort: Manchester)
Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
Sydvästra England (huvudort: Bristol)
Sydöstra England (huvudort: Guildford)
Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
Östra England (huvudort: Cambridge)
Östra Midlands (huvudort: Nottingham)

Den lokala eller regionala administrativa indelningen är annars grevskapet (engelska counties) och i vissa delar av landet använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå. Grevskapet motsvarar närmast landsting eller storkommun. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska.

England utgör tillsammans med Wales ett gemensamt judiciellt och administrativt system och därför ses England och Wales i vissa sammanhang som en entitet.