Eltejp är en tejp som används för att isolera | elektriska ledare. Tejpen tillverkas av olika plaster, men vinyl används oftast. Det ger en elastisk tejp som medför en bättre isolering som håller längre.
Elektriker använder ibland eltejp med olika färgkoder för att visa vad en ledare används till, som skyddsjord.
Eltejp är ofta mer UV-beständig än andra tejper. Detta i kombination med att tejpen är elastisk har lett till att den används till många andra saker än isolering.
Isolierband | Izolbendo | Electrical tape
ELEKTROTEJP
I Industriell användning För att helt kunna utnyttja en elektrotejps stora möjligheter inom produktion gäller det att välja rätt tejp för rätt ändamål. Som regel för man räkna med att en enda tejptyp ej klarar alla tilltänkta uppgifter. Det är viktigt att man inför varje ny arbetsuppgift analyserar de speciella krav som gäller för den aktuella applikationen. Man måste först fastställa vilka fordringar man skall ställa i fråga om värmebeständighet, elektrisk hållfasthet, isolationsmotstånd, tjocklek etc. De flesta fabrikanter har urvalstabeller där man har möjligheter att betygsätta de tejper som lämpar sig för avsett användningsområde. Viktigt är att en elektrotejp ger högsta säkerhet mot korrosion, speciellt för arbeten där man använder sig av mycket klena tråddimensioner. Ryggmaterialet hos en elektrotejp kan bestå av vinylplast, kräppat eller slätt papper, bomullsväv, glasväv, harts-glasväv, acetatfilm, polyester, polymid, teflon etc. Varje tejptyp har ett speciellt häftämne vars sammansättning och egenskaper kan kombineras med ryggmaterialet. Häftämnen förekommer bl.a. i följande grundtyper: gummiharts, akryl, silikon o.s.v. De värmehärdade häftämnena har samma goda egenskaper som de icke-värmehärdade i fråga om initialhäftförmåga och elektrisk renhet. För gummi-hartsbaserade häftämnen ligger härdningstiden normalt på 3 timmar vid +120º C, 2 timmar vid +135º C eller 1 timme vid +150º C.
Testmetoder I USA bestäms tejpens egenskaper antingen efter ASTM-normer /American Society of Testing Materials) eller efter den federala specifikationen PPP-T-60. I Europa gäller, om inget annat anges, AFERA-mormer (Association des Fabricants des Rubans Auto-Adhesifs - en sammanslutning av europeiska tillverkare av självhäftande tejp).
AFERA-normerna liknar mycket de amerikanska och har också helt eller delvis tagits därifrån. Här redovisas de testmetoder som man har särskild nytta av i det dagliga livet.
Häftförmåga En av tejpens viktigaste egenskaper är häftförmågan. Enligt AFERA mäts den på följande sätt: tejpen fästes på en slät, rostfri stålplatta och pressas fast med en vals som väger 2 kg/cm tejpbredd. Fastpressningen sker med en hastighet av 600 mm/min och görs två gånger i båda riktningarna. Tejpänden viks och drages av i 180º vinkel. Avdragningen görs med hjälp av en dynamometer, som anger hur många kiloponds kraft som behövs. Hastigheten vid avdragningen är 300 mm/min. Provet äger rum vid en temperatur av +20º C och i 65 % relativ luftfuktighet. Häftförmågan anges normalt i kilopond per 25 mm tejpbredd (kp/25 mm). En del tejper har för svagt häftämne för att kunna provas efter standardmetoden. Då används i stället "Tack-testing"-metoden eller "Lakotas"-metoden. Vid "Tack-testing"-metoden rullar en stålkula med en diameter på 11,1 mm på tejpens klistersida. Tejpen är fäst på ett lutande plan och när kulan stannat, mäter man den sträcka den rullat.
Vidhäftning vid avrullning Om man vill veta vilken kraft som erfordras för att rulla av en tejp från rullen, provar man det så här: tejpänden fästes i en mätapparat och rullen sätts på en fritt rörlig axel, som drar ner tejpen bort från mätapparaten med en bestämd hastighet. Resultatet mäts i kilopond per 19 mm tejpbredd (kp/19 mm).
Draghållfasthet Draghållfasthet mäts i såväl längd- som tvärriktning och anges i kilopond per 25 mm tejpbredd. Mätresultatet anger vid vilken belastning tejpen brister.
Brottöjning Mätresultatet för brottöjning anger hur många procent tejpen kan sträckas innan den brister.
Åldring För att kunna testa tejpers beteende under olika lagringsförhållande har olika metoder för snabbåldring fastställts. Vid åldringsprovning undersöks i vilken grad en tejps egenskaper försämras när den utsätts för påverkan av värme, fuktighet eller väder.
Mätning av tjocklek Vid mätning av tjockleken placeras tejpen i en mätapparat och pressas fast med ett tryck av 0,5-0,6 kp/cm tejpbredd. Mätningen sker en sekund efter fastpressningen. Vid mätning av metalltejp avlägsnas häftmassan före mätningen.
Mätning av krympning Vid bestämning av krympning hos plastfolietejper placeras tejpproverna först i ett +66º C varmt torkskåp i 60 minuter och därefter i ett rum med normal temperatur och fuktighet i 15 minuter. Därefter mäter man hur mycket de krympt och anger det i procent av ursprunglig längd.
Vattengenomsläpplighet Vid provning av en tejps genomsläpplighet för vatten utsätts ett prov för bestämt vattentryck vid bestämd temperatur under 24 timmar. Resultatet anges i gram genomsläppt vatten per cm2 tejp (g/cm2 ).
Genomsläpplighet för vattenånga Principerna för provning härav är desamma som vid provning av vattengenomsläpplighet. Tejpen utsätts för för bestämt ångtryck vid bestämt temperatur under 24 timmar. Resultatet anges i gram genomsläppt vatten per cm2 tejp (g/cm2 ).
Opacitet I vissa fall kan det vara önskvärt att känna till en tejps opacitet, d.v.s. transparens eller ljusgenomsläpplighet. För detta finns ingen standardiserad provningsmetod. Mätning får ske enligt endera av många metoder. Det viktiga är att man använder samma metod för alla de tejper man vill jämföra.
Provning av el-tejper För elektrotejper finns särskilda testmetoder och normer fastställda av ASTM, VDE (Verband Deutscher Elektrotechniker) och andra. I Sverige har SEMKO utfärdat speciella normer för el-tejp av polyvinylklorid (PVC) och av polyeten (PE) avsedda för isolering av t.ex. skarvar på PVC-isolerade ledningar och kablar.
Temperaturgränser
Klass C 180° C Klass H 155° C - 180° C Klass F 130° C - 155° C Klass B 120° C - 130° C Klass E 105° C - 120° C Klass A 90° C - 105° C Klass Y - 90° C