Charles George Gordon

CGGordon.jpg Charles George Gordon (kallad Gordon of Khartoum, Chinese Gordon eller Gordon Pascha), född 28 januari 1833 i Woolwich, Greater London, England, Storbritannien, död 26 januari 1885 i Khartoum, Sudan; brittisk general, filantrop och nationalhjälte, krigsveteran från Krim, Kina och Afrika. Själv son till en general genomgick Gordon Krigsakademien i Woolwich och mottog sin officersfullmakt 1852 som fänrik i ingenjörstrupperna.

Från Krim till Kina och hem

Gordon deltog 1855-1856 som löjtnant i Krimkriget, biträdde 1856-1857 vid gränskommissionerna i Bessarabien och Armenien och utförde 1858 åter ett liknande uppdrag i sistnämnda land, var från september 1860 med i det fransk-brittiska kriget mot Kina (andra opiumkriget) och tillhörde de trupper, som efter dess slut kvarstannade i landet; till (tillfällig) major befordrades han i december 1862. I mars 1863 övertog han på kinesisk begäran befälet över den lilla armén - av kineserna kallad den "alltid segrande" - som av Shanghai-köpmännen utrustats till bekämpande av det farliga taipingupproret, och genom en rad av lysande bedrifter 1863-1864 lyckades han göra slut på det långvariga och ohyggliga inbördeskriget.

Efter att av kejsaren ha utnämnts till titu (general i Kinas armé) och ha förärats med hedersutmärkelsen den gula jackan återvände Gordon till England, utan att dragit någon annan materiell fördel av kinesernas tacksamhet. Han hade i engelska armén 1864 blivit överstelöjtnant, och tillbragte åren 1865-1871 på en jämförelsevis oansenlig post som fortifikationsofficer i Gravesend, därjämte upptagen av en omfattande filantropisk verksamhet.

Åter i Asien

1871 utsågs han till brittisk medlem av den internationella kommissionen i Galati för Sulina sjöfarten och utnämndes 1872 till överste. 1874 begav han sig med den brittiska regeringens samtycke till Egypten, utnämndes till egyptisk överste, och övertog i khedivens tjänst posten som guvernör över landets ekvatorialprovinser, där han fann ett rikt fält för sitt människovänliga verksamhetsbegär. Då han såg sig hämmad i sin kamp mot slavhandeln, nedlade han i slutet av 1876 sitt ämbete, men återvände i början av 1877 som generalguvernör över Sudan, Darfur och ekvatorialprovinserna och utvecklade under de följande åren en rastlös verksamhet till undertryckande av slavhandeln och till landets höjande genom förvaltningens och kommunikationsväsendets förbättring.

Gordon tvingades av hälsoskäl avgå 1879, återvände till England 1880; efter att i mars samma år ha avslagit ett anbud från Belgiens kung om att ta över styret av Kongofristaten gjorde han samma år ett misslyckat experiment som den nye indiske vicekungen lord Ripons privatsekreterare; kallades samtidigt med sin avgång från denna post till Kina, där han gjorde sitt inflytande gällande för en fredlig lösning av konflikten med Ryssland, och återkom till England före årets slut.

Afrika

1881-1882 förde han befälet över ingenjörstrupperna på Mauritius, befordrades 1882 till generalmajor - slutpunkten i hans militära karriär - och företog samma år, för att utjämna stridigheterna i Basutoland, en mission till Sydafrika, vilken emellertid på grund av de därvarande myndigheternas hållning vållade honom endast missräkningar. Efter att ha tillbragt året 1883 i Palestina stod han 1884 enligt överenskommelse med kungen av Belgien i begrepp att träda i dennes tjänst i Kongo, men åtog sig i stället att återvända till Egypten, i vars sudanesiska provinser mahdistupproret rasade, och tog i februari 1884 som generalguvernör över Sudan sitt residens i Khartoum.

Hans uppgift var att verkställa utrymningen av de hotade länderna, men ställd inför utförandet av detta uppdrag, vars svårigheter han tydligen underskattat, ville han varken utrymma Sudan utan att lämna någorlunda tryggade förhållanden efter sig eller överge de egyptiska garnisonerna på dessa avlägsna poster. Hans förslag, att landets styrelse skulle uppdras åt hans gamle motståndare från kampen mot slavhandeln, Zobeir Pascha, avböjdes av brittiska regeringen, och under de utdragna förhandlingarna härom avskars på våren 1884 förbindelsen med Egypten. Gordon instängdes i Khartoum, som han under alltmer förtvivlade förhållanden försvarade med ett oförlikneligt mod och en aldrig svikande uthållighet. Gordonssistastrid.jpg

Slutet

Alltför sent beslöt sig brittiska regeringen att utrusta en undsättningsexpedition under befäl av sir Garnet Wolseley, och då dess förtrupp redan var i Khartoums närhet. Vid stormningen av Khartoum 26 januari 1885 sägs Gordon ha dött med revolver i hand, då han sköt dervischer innan han själv träffades av kulor. Till den olyckliga utgången kan inte Gordon ses vara utan skuld, men det slutliga ansvaret kan verka vila på den Gladstoneska regeringens passivitet och ansvarsrädsla. Regeringen ersattes också samma år med en regering ledd av Salisbury.

Gordon i litteraturen

Gordons brev och dagböcker har till stor del blivit offentliggjorda. Så Reflections in Palestina (1883), Letters from the Crimea, the Danube and Armenia (1884), Private diary of his exploits in China (1885), Letters to his sister (s.å.), The journals at Kartoum (s.å.), Diary of the Taiping revolution (1890). - I Khartoum restes 1902 en av Onslow Ford modellerad ryttarstaty över Gordon, där denne framställs ridande på en kamel. En avgjutning därav finns uppställd i Chatham.

Av litteraturen om Gordon må nämnas Wilson, The ever victorious army (1868), Birkbeck Hill, Gordon in Central Africa (1881), Hake, Story of the Chinese Gordon (1883-1885), H.W. Gordon, Events in the life of Gordon (1885), Cromer, Modern Egypt (1908), engelska biografier av Forbes (1884), Barnes (1885), Butler (1889), Churchill (1891) och Boulger (1896) samt Cecilia Bååth-Holmbergs svenska levnadsteckning Charles George Gordon (1894).

Externa länkar