Gourt Home::Gourt :: Berber
Related Topics:Berber :: Berberidaceae :: Berberis
Berber (av arabiska barbari, ociviliserad; berbiska: imazighen, "fria män", singularis amazigh) ursprungsbefolkning i Nordafrika som består av 11-20 miljoner talare av de omkring trettio olika berberspråken, en gren av de afroasiatiska språken. Berberna är uppdelade i många etniska grupper huvudsakligen bosatta i Marocko (rifkabyler), Algeriet (kabyler) och ( Tunisien )*Djerba* Sahara (tuareger).
Berbernas ursprung är osäkert, men de tycks ha dominerat norra Afrika så tidigt som för omkring 3 500 år sedan. Den arabiska erövringen av Nordafrika på 600- och 1100-talen innebar att berberna undanträngdes till bergstrakter och ökenområden, där de sedan dess lever som jordbrukare eller nomader.
Huvuddelen av berberna bor idag i Marocko och i Algeriet. Stora grupper finns även i Libyen och Tunisien. De statistiska uppgifterna är dock vaga och De flesta nordafrikaner är och betraktar sig själva som araber.
En stor berbisk grupp utgör kabylerna i norra Algeriet. De är omkring fyra miljoner och har i hög grad bevarat sin kultur och sitt språk. Andra betydande grupper är shluh i södra Marocko, rifkabylerna i norra Marocko, chaouia i Algeriet och tuaregerna i Sahara. Dessutom finns omkring tre miljoner berber i Europa, varav ett stort antal i Nederländerna och Frankrike. En del av befolkningen på Kanarieöarna härstammar från ögruppens utdöda urbefolkning guancherna som brukar antas varit berber.
De flesta berber är bofasta jordbrukare och lever antingen i bergstrakterna i närheten av Medelhavet eller vid en oas. Tuaregerna i södra Sahara var dock nomader och chaoui brukade valla sin hjordar mellan bergen och låglandet.
De politiska motsättningar mellan berbiska grupper och de nordafrikanska regeringarna har under de senaste decennierna. I Marocko var det länge förbjudet att ge sina barn berbiska namn.
Historia
Berbernas ursprung
- Huvudartikel: Berbernas ursprung
Den neolitiska capsienkulturen som existerade i Nordafrika 10 000 f.Kr.-6 000 f.Kr. brukar associeras med berberna och spridningen av de afroasiatiska språken. Capsienkulturens ursprung har dock inte gått att fastställa arkeologiskt.
Lingvistiska teorier antyder ett nära släktskap mellan berberspråken och tchadspråk och nubiska språk.
Berbernas genuppsättning följer ett mönster där tuareger i Sahara har omkring 80% subsahariska gener medan motsvarande siffra för t.ex. rifkabyler i nordvästra Algeriet bara är 4%.
Redan de äldsta egyptiska, grekiska och romerska skrivna källorna nämner berber i norra Afrika. De dyker första gången upp i egyptiska texter som beskriver ett krig mot "libu" (libyer) vid rikets västra gräns. Bysantinska krönikörer beklagade sig ofta över berbiska attacker på perifera kloster.
Berberna och islams utbredning
Till skillnad från tidigare invasioner och koloniseringar fick den arbisk-islamiska utbredningen i Nordafrika bestående och djupgående inverkan i området. Den nya tron, i sina olika former, påverkade i stort sett alla samhällets delar. Den förde med sig arméer, lärda män och mystiker som till stora delar ersatte befintlig stamlojalitet och -kultur med nya sociala och politiska normer.Islamiseringen och arabiseringen av regionen var dock en långvarig och komplicerad process. Berbiska nomader lät sig snabbt konverteras och assisterade de arabiska invasionen men de kristna och judiska grupperna hade inte blivt helt marginaliserade förrän under den almohadiska dynastin på 1100-talet.
Den första arabiska militära expeditionen 642-669 var början på islams spridning i Nordafrika. De första räderna från baser i Egypten kom till som lokala initiativ snarare än på centrala order från kalifatet. När umayyaddynastin 661-750 flyttade sin huvudstad från Medina till Damaskus gjorde deras strävan att dominera Medelhavet det strategiskt nödvändigt att flytta fram sina positioner i norra Afrika. 670 etablerade så en arabisk armé under Uqba ibn Nafi staden Kairouan omkring 160 kilometer söder om dagens Tunis som fick tjäna som bas för fortsatta militära operationer.
Uqbas efterädare Abu al Muhajir Dinar förde expansionen vidare västerut in i Algeriet där han lyckades ingå en överenskommelse med ledaren för det berbiska, kristna förbundet, Kusayla, som lät sig konverteras till islam. Tlemcen förstördes och huvudstaden flyttades till Takiwan nära Kairouan. Snart uppstod dock komplikationer och berbiska och arabiska styrkor kontrollerade omväxlande området fram till 697. 711 hade omayyaderna med berbernas stöd lyckats ta kontrollen över hela Nordafrika. Från Kairouan styrde kalifatets guvernörer över Ifriqiya, en provins som sträckte sig från västra Libyen till östra Algeriet.
Trots att berberna tog till sig islam innebar inte det att de utan reservationer stödde det arabiska kalifatet som tyngde berberna med höga skatter, behandlade de nyomvända som en andra klassens muslimer och t.o.m. förslavade dem. Det utbredda missnöjet med kalifatet ledde 739-40 till en öppen, kharijitisk revolt. Kharijiterna, som vände sig mot den fjärde kalifen Ali som 657 undertecknat en fred med umayyaderna, hade bekämpat umayyaderna österut och deras egalitära idéer attraherade många berber. T.ex. ansåg kharijiterna att alla muslimer kunde väljas till kalif oavsett ras, ursprung eller släktskap med profeten Muhammed.
Efter revolten etablerade kharijiterna en antal teokratiska stamriken som i allmänhet fick en kort och dramatisk historia. Några av dem, t.ex. Sijilmasa och Tlemcen som låg vid viktiga handelsvägarna, visade sig dock livskraftiga. 750 flyttade umayyadernas efterträdare abbasiderna kalifatets huvudstad till Bagdad och återinförde kalifatets kontroll över provinsen genom att tillsätta guvernören Ibrahim ibn al Aghlab. Aghlabiderna tjänade visserligen officiellt kalifatet men provinsen förblev i praktiken ett självständigt området fram till 909 och hovet i Kairouan blev ett viktigt kulturellt centrum.
Väster om aghlabiderna regerade Abd ar Rahman ibn Rustam och från sin huvudstad Tiaret sydväst om Alger kontrollerade han större delen av Maghrebområdet. Rustamidernas imamat styrdes 761-909 av ibadiska, kharijitiska imamer som valdes av inflytelserika medborgare. Dessa imamer blev kända för sin ärlighet, fromhet och rättvisa och hovet i Tiaret blev ett betydande lärosäte för matematik, astronomi och astrologi vid sidan av teologi och juridik. Imamerna misslyckades dock med att upprätthålla en stående armé och 909, då den rustamidiska dynastins degenererat till dekadens, kunde fatimiderna störta dem.
Se även
Externa länkar
الأمازيغ | Berber | Berber | Bereber | Berbères | berberi | Imazighen | ベルベル人 | Бербери | Berberi
"Berber"