Assonans är ursprungligen en typ av inrim som innebär att vokalen i två ord åtföljs av samma konsonant. Som t.ex bollen och trolla. Det är inte orden som är assonanta, utan stavelserna, så vad som kommer före och efter spelar ingen roll (som i exemplet ovan). Ett enda ord kan innehålla en assonans, t.ex Rhenvin.

Vokalen i de assonanta stavelserna behöver inte heller vara den samma. Plättlagg kan t.ex. sägas vara assonant med uggla, men vanligare är det att assonansen används för att sammanbinda två ord som tillsammans skapar en bild, t.ex. det klassiska exemplet ligga huggen. Assonansen är vanlig inom mycket isländsk poesi.

Assonans får ofta också betyda inrim generellt sett.

Se även

• manligt rim
• kvinnligt rim
• löpande rim
• allitteration
• Inrim
• Stockholmsrim

Assonans

Assonans (af Lat. adsonare, ljuda med, instämma, giva genljud), "samklang", metr., är i sin enklaste och allmännaste form en art ofullständigt rim, som består däruti att slutstavelserna i flere närstående versrader har samma vokaler, under det att ingen hänsyn tages till de på dessa följande konsonanterna. Sålunda äger assonans rum mellan stol och blod, mellan till och strid. Under denne form är assonansen vanlig i flere lands folkdiktning såsom nödhjälp i st. f. rim. Så förekommer ofta assonans i st. f. verkligt rim i de svenska folkvisorna, från de äldsta till våra dagars. Ex. lämna följande två verspar, af vilka det första har blott assonans, det senare verkligt rim:

Lilla Kerstin tar på sig skarlakan blå,

Så rider hon sig till konungens gård.

Och lilla Kerstin hon för sin fader steg,

Och konungen henne med ögonen neg.

På samma sätt i den tyska folkdiktningen.

Assonansen kan betraktas som det verkliga rimmets historiske förelöpare, såsom den enklare och ursprungligare form, varur den senare mer konstnärlige formen utvecklade sig. Det mindre övade örat fäste sig, naturligt nog, till en början endast vid vokalernas samklang, men ett för välljud mera utbildat öra fordrade sedan även överensstämmelse mellan de därefter följande konsonanterna. I den franska medeltidsdiktningen ser vi denna utveckling från assonans till rim försiggå. Der är assonansen i st. f. rim den regelbundne och allmänne konstformen ändå till slutet af 12:te årh.; då först avlöses assonansen af slutrimmet. Där slutar hela strofer ("tirader"), med stundom ändå till flere hundra versrader, på betonad stavelse med samma vokal, t. ex. ur dikten om Saint Alexis (från 11:te årh.) parchamin, mercit, Alexis, escrist, revint. Även den rika spanska romansliteraturen nyttjar än i dag assonans såsom härskande rimform. Där slutar varje versrad, en hel dikt igenom, på stavelser med samma vokaler, t. ex. crecida, mentira, Liria, la vida o.s.v. De spår av assonans, som man trott sig finna i fornhögtyskan, äro tämligen osäkra. - Assonans kan även äga rum mellan stavelser i samma versrad, såsom i den fornnordiske assonansen (varom straxt nedan), eller såsom i denna versrad (af Goethe):

Da pfeift es und geigt es und klinget und klirrt.

Assonansen har här en ljudhärmande verkan. Där en sådan ej avses, bör assonans inuti versen i nutida rimmad diktning undvikas, emedan den förtager slutrimmets verkan. Det har ock anmärkts som fel i en viss svensk skalds versbyggnad, att han tillåter sig oregelbundna assonanser inuti versen.

I den fornnordiska versläran utbildade sig assonansen på ett alldeles egendomligt sätt. Där är den stavelseslutande konsonanten eller konsonantförbindelsen av så stor betydelse för assonansen, att dels assonans med blott vokal ytterst sällan nyttjas, och endast då stavelserna sluta på samma vokal, dels assonans t.o.m. kan äga rum mellan stavelser med olika vokaler, men med samma slutande konsonanter. Den fornnordiske assonansen äger rum, då i samma versrad två betonade stavelser förekomma, vilka sluta på samma eller likartade ljud. Den fornnordiske assonansen, sådan vi finner den redan i de tidigaste fornnordiska dikter där den förekommer, är af två slag: 1) hel-assonans, Isl. aðdalhending (hending, stavelserim), och 2) half-assonans, Isl. skothending. Hel-assonans äger rum, antingen då de båda stavelserna ändas på samme konsonant eller konsonanter och hava samme föregående vokal, t. ex. i Isl. borð-a och orð-um, eller - ett sällan förekommande slag af hel-assonans - då de båda stavelserna sluta med samme vokal eller diftong, t. ex. i Isl. blá och rá. Half-assonans äger rum, då de båda stavelserna hava samme slutkonsonant (l. konsonanter), men olika föregående vokaler, t. ex. i Isl. forð-um och harð-ir. Stavelserna avdelas enligt den gamla versläran så, som här skett, i det att till första stavelsen i osammansatta ord räknas så många konsonanter, som kunna uttalas. Böjningsändelser, i synnerhet r och s, samt avledningsändelser, såsom l, n, r, v, j, behöva dock icke medräknas vid assonansen, varför t. ex. arð-r och harð-s bildar god hel-assonans med varandra. I den äldsta fornnorska poesien förekommer assonansen mycket sparsamt och oregelbundet; i eddasångerna, som i regeln icke har assonans, utan blott alliteration, förekommer assonans här och där, t. ex. i Völuspå omkr. 20 gånger, i Atlamål, som af alla eddasånger har det största antalet assonanser, omkr. 50 gånger i 103 vers. Sin allmännaste användning och sin regelbundna utbildning fick assonansen i det fornnordiska drottqvädet, en versart med åttaradiga strofer och tre versfötter i var rad, samt i dettas utvidgade fyrfotade form (på isländska kallad hrynhenda eller liljulag). Även i de äldsta dikterna i drottqvädets versart förekommer emellertid assonansen alldeles oregelbundet. Så har det ålderdomliga Kråkomål (Ragnar Lodbroks dödssång) i sina tio-radiga strofer (en äldre form af drottqväde) blott enstaka assonanser, stundom ända till 6 gånger i var strof, men ofta blott 1 till 2 gånger, medan i några strofer assonans alldeles saknas. Egendomligt är, att i dessa äldsta spår af assonansens förekomst halv-assonansen är vanligare än helassonansen. Deraf, såväl som av andra skäl, synes man kunna sluta, att den fornnordiske assonansen icke har något samband med den romanske (för vilken ovan redogjorts), utan är en självständig nordisk bildning. Det fina öra för språkljudens harmoni, som nordbon i äldsta tider röjer, måste inom versläran lätt föra till en sådan utveckling af den från gemensam germansk tid kände rimformen alliteration, att icke endast stavelsernas begynnelseljud, utan även deras slutljud, i början oftast blott de slutande konsonanterna, blev använda till höjande af versens välljud. Men det är naturligt att fordran på än större välljud snart skulle framkalla likhet även mellan de föregående vokalerna. Till en början förekom detta slags rim blott tillfälligtvis, såsom i Völuspå, men man vande sig småningom därvid, och så uppväxte en verklig konstform, en märklig nyskapelse af den fornnordiske anden. Ännu i dikter af de äldste namngivne fornnordiske skalderna, såsom Brage och Tjodolf, är assonansens användning ej fullt regelbunden, men under den konstmässiga skaldediktningens tid blev snart stränga regler gällande. I drottqväde eller hrynhenda skulle enligt dessa regler ett assonerande stavelsepar finnas i varje versrad, av vilka det half-assonerande borde stå i den udda, det hel-assonerande i den jämna versraden. De båda assonerande stavelserna borde hälst stå så långt från varandra som möjligt. Exempel lämnar följande halva strof (Isl. visu-helmingr) af ett drottqväde:

Lætr *) så, er Håkun heitir,

hann rekkir lið, bannat,

jörð kann frelsa fyrðum

friðrofs, konungr ofsa.

• ) Half-assonanserna äro här utmärkta med spärrad,

Ett annat exempel lämnar följande fjärdedels strof (Isl. visu-fjórðungr) af en dikt i hrynhenda:

Mánadag kvaddi mildingr sina

Menn, drifu hart til vápna sennu.

Det fanns dock många konstmässiga förändringar av det regelbundna drottqvädets assonanslagar, såsom då alla versraderna fick hel-assonans eller hade tre assonerande stavelser o.s.v. - En svensk runsten, den ryktbare Karlevi-stenen på Öland (vilken stundom - ehuru, enligt Bugge, med orätt - antagits vara diktad af en norsk viking), har en inskrift med en hel strof i regelbundet drottqväde med half- och hel-assonanser. Det förtäljes ock om danska kungar, att de diktat i drottqväde. Av dessa och andra skäl är det sannolikt, att assonansens rimform i forntiden varit inhemsk i alla de nordiska landen och ej, såsom den norske forskaren R. Keyser förmodar, varit en särskilt norsk utbildning. - Såsom prov på nyare försök att efterbilda assonansen må anföras följande af norrmannen P. A. Munch gjorda, mästerliga översättning af den strof i hrynhenda, varaf ovan anfördes en fjärdedel på fornnorska:

Mandag fyrsten sine mønstred;

mænd løb haardt mod fjenden at baarde.

Inges hird saa man op at gange

aarle morgen til Sverres-borgen.

Mod dem reiste man merker brede,

mange stænger og kæmped' længe;

begling stod i brodde-haglen

brendte skuder, mens fjender rendte.

I Danmark har C. Rosenberg ypperligt återgivit assonansen i översättningar från fornnorskan. I Sverige har Clas Livijn i en dikt, "Styrkan", sökt efterbilda assonansen: som prov därpå må följande fjärdedels strof anföras:

Mörk de Oden märka

Midt på fältet sitta.

På svenska kan assonans i fornnordisk mening återgivas med "midrim" eller "inrim"; på norska brukas namnet "linierim", på danska "indrim". - Utan något historiskt samband med den gamle assonansen finnes i äldre svensk poesi ej sällan halv-assonans nyttjad såsom slutrim och som nödhjälp för detta. Så svara i gamla psalmboken sådana verser som dessa:

Beviste mig sin nåd.

- - -

Mer än jag honom bad,

eller dessa:

Hvar blefve då dit låf

- - -

När man är lagd i graf

mot andra med verkligt rim. Det är af vikt att påminna sig detta, då man ofta försökt att av slutrimmet draga slutsatser rörande uttalet.

Asonance | Assonance | Assonance | Assonans | Assonância | Ассонанс