Aristokrati (av grek. aristokrateia, "de bästas välde"), de starkas välde, herrevälde, adel; de högre, rikare och mäktigare klasserna av ett folk, adel, prelater, rika borgare, storbönder.

Som statsrättslig term betecknar ordet aristokrati den republikanska statsform, där makten tillhör en begränsad, genom mer eller mindre tillfälliga omständigheter utmärkt samhällsklass. Statsformen kallas oligarki, när makten ägs av ett fåtal släkter, plutokrati eller timokrati, när den tillhör de rika. Aristoteles förklarade dygden vara aristokratins väsen; Montesquieu åter gjorde denna egenskap till demokratins princip. Men historien motsäger båda delarna. Även aristokratin har snarare karakteriserats av de starkas än av de dygdigas välde. Ofta nog, i synnerhet i det gamla Grekland och Rom, har statsutvecklingen gått från monarki genom aristokrati till demokrati.

Medeltidens feodala aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel. Ursprungligen personlig och beroende på suveränernas val, blev den först så småningom ärftlig och regerande i sina län, varigenom det tyska rikets enhet omsider gick under. Spartas "gerusia" (rådsvälde) var en åldersaristokrati, vars makt vilade på mognad, erfarenhet och visdom. Kreta och Kartago ansågs jämte Sparta för aristokratiska mönsterstater. I Aten grundades eupatridernas aristokrati på bördens företräden, liksom de romerska patriciernas och de skandinaviska storböndernas eller odalmännens. Den romerska republiken kom senare i händerna på en ämbetsmannaaristokrati (lat. nobiles), vilken ursprungligen tillkom genom folkets val och blandade sig med rikedomens, såväl jordadelns som penningadelns, män.

Flera av Italiens och Schweiz republiker har haft berömda aristokratiska författningar. En bland de märkvärdigaste, som någonsin funnits, var den forna venetianska fristatens. Intill vår tid har endast Englands aristokrati vetat bevara sin makt. Den har också, aktande på tidens tecken, förändrat sig själv, städse bibehållit sambandet med hela folket. I allmänhet har medeltidens aristokratier mer och mer förlorat i betydelse eller gått under, om ej förr, åtminstone efter franska revolutionen.

Sverige har haft en aristokratisk statsform, men även här har aristokratin långa tider varit mäktigare än både folket och kungen. Aristokratiens blomstring hos oss liksom i Danmark börjar under 1200- och 1300-talen och sträcker sig till fram på 1600-talet, då genom statsvälvningarna i Danmark 1660 och i Sverige 1680 kungamakten blev enväldig. Hos oss blev väl enväldet kort, men en av dess viktigaste följder var just aristokratins fall.

Samhälle

Aristokrati | Aristokratie | Aristocracy | Aristocracia | Aristokraatia | Aristocratie | Aristocracia | אריסטוקרטיה | Aristokracija | Arisztokrácia | Aristokrasi | Aðalsveldi | Aristocrazia | 貴族制 | Aristokrātija | Аристократија | Aristocratie | Aristokrati | Arystokracja | Aristocracia | Aristocraţie | Аристократия | Aristocracy | Aristokracija | Аристократија | Aristokrasi | Аристократія