Andra världskriget

Andra världskriget var en världsomspännande militär konflikt som inleddes när Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939 och slutade den 2 september 1945 med Tysklands och Japans totala nederlag i och med den allierade invasionen av Berlin och atombombningen av Hiroshima och Nagasaki. Kriget bestod av flera större och mindre konflikter, där de dominerande stod mellan axelmakterna Tyskland, Italien och Japan och de allierade Storbritannien, Frankrike och, under senare delen av kriget, Sovjetunionen och USA. Därutöver deltog ett mycket stort antal andra stater. Från och med 1942 fanns det få stater i världen som stod utanför kriget.

Medan första världskriget i huvudsak utspelade sig i Europa var andra världskriget verkligen ett globalt krig. Förutom Europa bedrevs kriget i Nordafrika, Ost- och Sydostasien, Atlanten och Stilla havet. De krigförande staterna satte också in alla tänkbara resurser för att vinna. Kriget ledde också till umbäranden utan motstycke för civilbefolkningen och avslutades med att ett nytt fruktansvärt vapen - atombomben introducerades för världen.

Bakgrund

Efter första världskrigets slut 1918 stod Tyskland som förlorare. Vid fredskonferensen i Versailles 18 januari 1919 ansågs Tyskland som ansvarigt för kriget, och ett enormt krigsskadestånd utkrävdes. Tyskarna förbjöds att ha krigsflotta, militärflygplan och stridsvagnar, armén fick bestå av maximalt 100 000 man och Rhenlandet skulle demilitariseras. Trots detta lyckades man bygga upp en krigsmakt med tillräcklig kraft för att erövra andra länder.

Något förenklat kan man säga att trots att Versaillesfreden var en mycket hård fred var den inte tillräckligt hård för att knäcka den tyska industrikapaciteten. Villkoren för freden var mycket hårda, bland annat fick Tyskland avträda alla sina kolonier, man fick (som nämndes ovan) inte ha någon flotta, krigsmakten skars ner till ett minimum, man dömdes att betala ett jättelikt krigsskadestånd och man fick ta på sig hela skulden för kriget. I synnerhet det sistnämnda, den så kallade krigsskuldsparagrafen orsakade en enorm bitterhet hos många tyskar. Bland extremister på högerkanten samt inom militären föddes också "dolkstötslegenden", det vill säga att orsaken till förlusten var att soldaterna blivit svikna av politikerna på hemmaplan. En av många som svalde detta utan eftertanke var Adolf Hitler, som 1921 blev ledare för NSDAP - nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, mer känt som nazistpartiet.

Det är visserligen sant att ententen (de allierade) under första världskriget aldrig invaderade Tyskland, likväl var det den tyska krigsledningen som bad om vapenstilleståndet som trädde i kraft den 11 november 1918. Tysklands resurser var vid det här laget helt uttömda och man stod inför en enorm övermakt där till exempel 300 000 nya amerikanska soldater anlände varje månad. Dessutom hade en revolution utbrutit och kejsaren Wilhelm II tvingats att avgå. Man hade redan övervägt att be om vapenstillestånd flera månader tidigare. Tyskland var med andra ord grundligt besegrat. Något som extremister som Hitler och likasinnade vägrade eller inte ville inse.

1923 drabbades Tyskland av en extrem inflation som ruinerade många människor men landet fick 1924-25 ordning på ekonomin och mot slutet av 20-talet fungerade den unga demokratin relativt bra. Levnadsstandarden steg och stödet för NSDAP var ganska lågt. Snart skulle emellertid förutsättningarna bli annorlunda och Hitler ges möjlighet att vinna stöd från breda befolkningslager. Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde att Tyskland drabbades av massarbetslöshet. Krisen ledde till ett allmänt politikerförakt och tron på demokratin sjönk till bottennivåer hos många tyskar. Många såg Hitlers nazistparti som räddningen, en "stark man" som visste vad han ville och inte bara ägnade sig åt politiskt "käbbel". Hitler lovade att utplåna arbetslösheten och att få Tyskland på fötter igen. I riksdagsvalet 1932 blev NSDAP största partiet med 40 % av rösterna. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler (regeringschef). En populär "myt" är att det bara var arbetslösa och konservativa i överklassen som röstade för nazisterna. Sanningen är att även många i medelklassen valde att rösta på nazisterna. De såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde rädda Tyskland från det kaos som rått 1923 när landet drabbades av en extrem inflation.

Väl utnämnd till rikskansler förbjöd Hitler snabbt alla partier utom NSDAP och gjorde sig själv till diktator, från och med 1934 både som regeringschef och statschef (Führer). Åren som följde inleddes planeringen för det som skulle bli andra världskriget. Allmän värnplikt återinfördes (vilket stred mot Versaillesfreden) och en våldsam upprustning inleddes. 1938-39 införlivades Österrike och Tjeckoslovakien delades, varvid Böhmen och Mähren (ungefär motsvarande dagens Tjeckien) kom att ingå i Tyskland och Slovakien blev en lydstat. Allt som västmakterna förmådde att göra var att protestera. Att man inte agerade kraftfullare berodde dels på att man till varje pris ville undvika ett nytt storkrig, dels på att Nationernas förbund (NF), FN:s föregångare, inte fungerade som det var tänkt. Det berodde delvis på att USA, trots dåvarande presidenten Woodrow Wilsons önskan aldrig gått med i organisationen utan bedrev en isolationistisk politik. Hitler uppfattade västmakternas brist på agerande som ett "bevis" på svaghet och fortsatte förberedelserna för krig.

Samtidigt som Tyskland förberedde sig för krig blev läget allt oroligare i Ostasien. Japan inledde i början av 30-talet en mycket aggressiv utrikespolitik. 1931, i och med första kinesisk-japanska kriget, införlivades Manchuriet i Japan (från och med 1932 en japansk lydstat. 1937 invaderade japanska trupper resten av Kina och andra kinesisk-japanska kriget inleddes vilket så småningom blev en del av andra världskriget. Även här stod NF maktlöst. I Afrika hade Italien 1936 invaderat Abessinien (Etiopien) och 1936-39 rasade spanska inbördeskriget med inblandning från både Tyskland och Italien. Även här var NF handlingsförlamat.

När Hitler sommaren 1939 ställde krav på Polen var måttet rågat för Frankrike och Storbritannien och man förklarade att man skulle gå i krig mot Tyskland om Tyskland anföll Polen. Hitler ville till varje pris undvika ett tvåfrontskrig och valde i detta läge att underteckna en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen, Molotov-Ribbentroppakten. Fransmännen och britterna gav Polen garantier att stödja landet "med alla medel" om Tyskland skulle anfalla. Den 1 september 1939 invaderade Tyskland Polen, och andra världskriget hade inletts. Två dagar senare, den 3 september, förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Europa hade återigen drabbats av ett storkrig som skulle bli mycket större och blodigare än första världskriget.

Orsakerna till andra världskriget

Den primära orsaken till andra världskrigets utbrott var den mycket aggressiva tyska utrikespolitiken under diktatorn Adolf Hitlers ledning. En politik som syftade på tyskt herravälde i Europa och ytterst världsherravälde. Den akuta orsaken till krigutbrottet var den tyska invasionen av Polen 1 september varpå Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Härledningen av detta var Tysklands krav på en "passage" mellan det tyska Preussen och Stortyskland i väst.

Vid sidan av den oerhört aggresiva tyska utrikespolitiken är det också värt och notera Japans imperialistiska ambitioner som på allvar inleddes med invasionen av Manchuriet. Även här drevs militären (Japan var i praktiken en militärdiktatur från slutet av 20-talet) av en ideologi som påminde om den nazistiska även om man aldrig genomförde ett lika systematiskt folkmord som Förintelsen, d v s Nazitysklands försök att utplåna Europas judar, romer, homosexuella mfl. Japan hade redan 1936 närmat sig Tyskland och 1940 slöts en allians mellan Japan och Tyskland. När Japans ambitioner att skapa ett imperium i Östasien till slut kolliderade med de västerländska staterna (som alla hade kolonier i regionen) var kriget oundvikligt. Det finns en del som menar att andra världskriget redan inleddes med andra kinesisk-japanska kriget när Japan invaderade det egentliga Kina 1937. Hur som helst så var Japans krig med Kina från och med december 1941 en del av andra världskriget

Till skillnad från första världskriget (där alla Europas stormakter var indragna redan efter en vecka) utvecklades andra världskriget successivt till en global konflikt där nästan samtliga länder i världen var involverade. Först när Japan attackerade USA 7 december 1941 och Tyskland förklarade krig mot USA fyra dagar senare kan man tala om en global konflikt. Japans krig mot Kina, dess krig mot USA och de Europeiska kolonialmakterna och kriget i Europa vävdes nu samman.

Hade andra världskriget kunnat förhindras? En del historiker (även om de är i minoritet) menar att västmakterna också har en stor del i skulden då de hade kunnat stoppa Hitler tidigare istället för att göra eftergifter åt Tyskland. På sätt och vis var andra världskriget en fortsättning på första världskriget. Huvudmotståndarna var i stort sett demsamma (undantaget Japan och Italien som slogs för de allierade under kriget 1914-18). De bakomliggande orsakerna till krigsutbrottet kan lätt spåras till följderna av första världskriget. Många historiker menar att de mycket hårda vilkoren i Versaillesfreden som avslutade första världskriget var ett stort misstag och i hög grad bidrog till att Adolf Hitler fick så stort stöd.

Sammanfattning av krigsförloppet

Se även tidsaxel över andra världskriget.

Inledande fas

Den 1 september 1939 inledde den tyska armén ett förkrossande blixtanfall (Blitzkrieg) mot det militärt underlägsna Polen. Trots tappert polskt motstånd, krossades polackerna av de framryckande tyska trupperna efter ungefär fyra veckor. Samtidigt som Polen attackerades av tyskarna i väst, kom ett oförglömligt östfrontsanfall från Sovjetunionens sida och Polen befann sig nu mitt emellan två aggressiva stormakter. Polen förklarade sig besegrade efter ca fem veckor av mycket intensiva strider, speciellt den om slaget vid Warszawa. Den 3 september följde krigsförklaringar mot Tyskland från Frankrike och Storbritannien, men vars krigsförklaringar ej ledde till något militärt motstånd trots lovord och pakter innan den tyska aggressionen. Nästa fas i det andra världskriget blev det finska vinterkriget, vilket såg framgångsrika finska försvarare avvisa ett otal sovjetiska anfall. Trots tappert försvar tvingades Finland slutligen på knä och freden undertecknades 1940 i Moskva. Finland avträdde stora delar av Karelen till Sovjetunionen.

Den 9 april 1940 gav sig tyskarna på Danmark och Norge i ett försök att säkra järnmalmstransporterna från Sverige, samtidigt som man ville etablera fördelaktiga flottbaser längs den norska kusten. "Operation Weserübung" blev en total tysk framgång sånär som på lite motstånd under sjölandsättningen längst Norges västkust där den tyska tunga kryssaren Blücher sänktes av norskt kustartilleri. De båda nordiska länderna ockuperades.

Under tiden stod västfronten stilla (The Phoney War - Låtsaskriget). De franska trupperna förlitade sig på Maginotlinjen. Av den anledningen lät Adolf Hitler sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940 (jämför med Schlieffenplanen från första världskriget). De allierade trupperna gick därefter in i Belgien för att uppta kampen på belgiskt territorium, varpå tyskarna intog Nederländerna genom en djärv luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten (Dunkerque). När de drog sig ut ur Belgien, så gick Tyskland in ifrån öst. Frankrike stod inom kort besegrat. Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen och Storbritannien uthärdade ett fruktansvärt tyskt luftkrig mot öarna. Under Slaget om Storbritannien sågs brittiska RAF, Royal Air Force besegra Hermann Görings Luftwaffe. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes.

I detta läge hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Grekland. Det italienska anfallet misslyckades kapitalt och tysk hjälp behövdes. Tyskland hade förberett ett anfall på Sovjetunionen till 15 maj 1941, men de tyska arméerna var först tvungna att besätta Jugoslavien och Grekland utan större svårighet. Men ageranden orsakat att Barbarossa sköts upp från 15 maj till 22 juni, vilket möjligtvis kan ha varit avgörande för krigets utgång.

Mellan juni 1940 och juni 1941 såg det mörkt ut för alliansen. Frankrike hade kuvats, USA:s medborgare vägrade att gå med i kriget trots Roosevelts påtryckningar. Sovjetunionen hade ännu inte bytt sida och hade inga tankar på att göra det heller. Men snart så skulle det ändras.

Avgörandets tid

Den 22 juni 1941 satte Hitler igång Operation Barbarossa, det storskaliga anfallet på Sovjetunionen. Kriget på östfronten hade börjat.

De tyska trupperna hade inledningsvist stora framgångar och stod snart utanför Moskva. Här kom krigets första vändpunkt. Stalin lyckades organisera ett tappert motstånd framför huvudstaden och de tyska trupperna körde snart fast i den begynnande ryska vintern. Förbindelselinjerna var uttänjda till bristningsgränsen och talrika sovjetiska förstärkningar anlände alltjämt till fronten.

Den 7 december 1941 anföll Japan utan förvarning den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor på Hawaii. Fyra dygn efter anfallet förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i det andra världskriget på de allierades sida.

I den nordafrikanska öknen kämpade Erwin Rommel mot britterna under Bernard Law Montgomery. 1942 lyckades Montgomery slutligen tillfoga Rommel ett avgörande nederlag vid el-Alamein. 1943, efter amerikanska och brittiska landstigningar i de Vichy-trogna kolonierna Marocko och Algeriet, tvingades de tyska och italienska styrkorna i Nordafrika slutgiltigt kapitulera, efter att med viss framgång ha försvarat sig i Tunisien.

I slutet av 1942 ryckte framskjutna tyska trupper in i Stalingrad, men blev slutligen omringade där efter en sovjetisk motoffensiv. Trots fältmarskalk Erich von Mansteins försök att bryta belägringen av Stalingrad, hölls tyskarna under befäl av fältmarskalk Paulus alltjämt instängda där. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna i Stalingrad, vilket blev krigets verkliga vändpunkt. Stalin gav order om en generaloffensiv, en offensiv som inte slutade förrän i Berlin.

Axelmaktens nederlag

1943 var slaget om Stalingrad över. Axelmakternas förluster var 850 000, 400 000 från Tyskland, 200 000 från Rumänien, 130 000 från Italien, 120 000 från Ungern och 50 000 Sovjetiska förrädare. Förutom detta så hade 90 000 tagits till fånga. Röda armens förluster var ungefär 750 000.

1943 utkämpades också världens största pansarslag, slaget om Kursk. Detta var den sista stora offensiven på samma nivå som åren 1940 och 1941 från Axelmakternas sida. Nu skulle ett nytt mönster formas, ett av konstant reträtt på östfronten. Efter Kursk så var axelmakterna alltid i reträtt på östfronten. Och genom hela kriget förbättrade röda armen sina strategier, taktiker och strukturer. 1943 var de på samma nivå som tyskarna. Röda armen slutade aldrig att förbättra sig och lära sig av tyskarna och sina egna misstag och 1944 och 1945 skulle de visa att de hade växt något oerhört sedan deras förluster under 1941.

1943 hade slutligen slaget om Atlanten avgjorts och enorma mängder amerikanska förstärkningar och materiel transporterades över till Storbritannien. Terrorbombningarna av Tyskland kom även igång på allvar. De allierade invaderade Italien och Mussolini tvingades avgå.

Den 6 juni 1944 landsteg de allierade i Normandie (D-dagen) och öppnade därmed en andra front mot Tyskland. Vid slutet av 1944 genomförde den tyska armén sin sista stora motoffensiv mot de allierade, men den så kallade ardenneroffensiven misslyckades.

I början av maj 1945 stod sovjettrupperna i Berlin, där Hitler 30 april begick självmord. Den 7 maj kapitulerade det tredje riket för de allierade. I Stilla havet hade hårda strider rasat under hela kriget, men nu stod de allierade och knackade på Tokyos dörr. Franklin D. Roosevelt dog före krigsslutet och den nye presidenten, Harry S. Truman, gav order om att det nya vapnet, atombomben skulle fällas över Japan. Efter atombombningarna av städerna Hiroshima och Nagasaki kapitulerade även Japan inför övermakten, den 15 augusti 1945, men kapitulationen skrevs på först 2 september av den japanske generalen Umezu.

Det andra världskriget var den mänskliga historiens största konflikt. Man räknar med att 50-60 miljoner människoliv gick förlorade, däribland alla de som dog på grund av terrorn (koncentrationsläger, terrorbombningar och andra illdåd). Förenta Nationerna bildades den 24 oktober 1945 som följd av en konferens i San Francisco under perioden april - juni.

Andra världskriget avlöstes av kalla kriget.

Civilbefolkningen

I alla stora internationella konflikter före andra världskriget hade antalet stupade soldater alltid varit större än antalet civila offer. I andra världskriget var förhållandet det motsatta och det är ett mönster som upprepats sedan dess, i alla konflikter, och har t.o.m. förstärkts ytterligare. Av cirka 60 miljoner dödsoffer (kanske så många som 70 miljoner) var "bara" cirka 19 miljoner stupade soldater (döda krigsfångar oräknade). Resten var civila. Massbombningar mot städer, tortyr, våldtäkter, svält, massavrättningar och ren utrotning orsakade ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i de drabbade länderna.

1940-41 regnade bomberna ner över de engelska städerna under Blitzen och tiotusentals människor omkom. Från och med 1943 var förhållandet det omvända. Nu angrep allierat flyg tyska städer i en bomboffensiv utan motstycke, i slutet av kriget var samtliga tyska storstäder helt sönderbombade och hundratusentals civila hade dödats. Över Japan var situationen liknande. Terrorbombningarna mot de Japanska städerna kulminerade först med atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. "Little Boy" och "Fat man", bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki dödade tillsammans omedelbart 130 000-150 000 människor. Senare skulle hundratusentals människor avlida av brännskador och olika strålningsrelaterade skador och sjukdomar (se vidare atombomberna över Hiroshima och Nagasaki)

Medan de tyska ockupanterna var relativt återhållsamma i Västeuropa, inklusive Norden så länge man inte råkade vara jude, zigenare eller tillhörde motståndsrörelsen så var förhållandet det rakt motsatta i Östeuropa. Förutom den totala utrotningen av Europas judar, zigenare och aktiva kommunister, planerade Hitler och hans hantlangare också en drastisk minskning av de slaviske befolkningsgrupperna i Östeuropa. I Polen och Sovjetunionen skulle den civila befolkningen (judar och zigenare oräknade) antingen förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller masslikvideras. Medan Sovjetunionen var det land som hade de allra högsta totala dödstalen var Polen ännu hårdare drabbat i förhållande till folkmängden. Av cirka 35 miljoner invånare dog cirka 6 miljoner, nästan var sjätte invånare. Av dessa var cirka 3 miljoner judar, nästan 90 % av Polens judiska befolkning.

I alla ockuperade länder uppstod det motståndsrörelser. I Västeuropa ägnade man sig främst åt sabotageverksamhet utan att i någon större omfattning kunna påverka händelserna vid fronten. Ändå ska deras insatser inte underskattas. Den aktiva motståndsrörelsen i Danmark var t.ex anledningen till att Danmark av de allierade våren 1945 erkändes som stridande part mot Nazityskland. I Norge utfördes ett lyckat attentat i Rjukan där tyskarna framställde tungt vatten för att kunna bygga atombomber.

I Östeuropa utkämpade däremot motståndsrörelserna ett riktigt gerillakrig mot ockupationsstyrkorna. Mest känd bland de Östeuropeiska motståndsrörelserna är Titos partisaner i Jugoslavien och partisanerna i Sovjetunionen. I båda fallen band de upp stora tyska truppstyrkor, hundratusentals man i både Jugoslavien och Sovjetunionen. Tyskarnas svar på partisanaktiviteten var skoningslös terror från både SS och Wehrmacht som slog oerhört hårt mot civilbefolkningen. I till exempel Jugoslavien installerade tyskarna fascistiska lydregimer. Den fascistiska Ustasjarörelsen i Kroatien mördade med stöd av tyskarna hundratusentals serber under kriget. Cetnici var en annan motståndsrörelse som utgjordes av serbiska nationalister som dock periodvis krigade även mot Titos styrkor. På så sätt blev partisankriget mot tyskarna även ett inbördeskrig för Titos rörelse.

I Frankrike fanns det två konkurrerande motståndsrörelser. En som var trogen en exilregering och en kommunistisk. Motståndsrörelsen i Västländerna fick efterhand stöd på olika sätt från de allierade styrkorna.

Även i Ostasien och Stilla havet innebar kriget fruktansvärda umbäranden för civilbefolkningen. Någon motsvarighet till Hitler "endlösung" (förintelsen) fanns inte (åtminstone inte lika systematisk) men den japanska krigföringen var ändå oerhört brutal och brydde sig föga om Genevékonventioner. Värst drabbades Kina där många miljoner, kanske så många som 20 miljoner civila föll offer för japansk terrorkrigföring, svält, med mera. Även i dessa områden uppstod det motståndsrörelser.

Tabell över antalet döda i respektive land

Andra världskriget är det blodigaste kriget i historien. Totalt beräknas kriget ha krävt 50-65 miljoner liv - att bedömningarna skiljer sig åt så pass mycket beror på att osäkerheten är stor över hur många civila kineser som dog. En del anser att det kan vara så många som 20 milj. De flesta beräkningarna idag anger antalet döda totalt till 56-60 miljoner. Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater.

Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller Sovjetunionen omkom miljoner soldater också som krigsfångar och ett okännt antal partisaner. När det gäller antalet stupade tyska soldater uppgår antalet till ca 5,5 miljoner om österrikare, och döda krigsfångar räknas in. Därtill tillkommer åtminstone 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade mfl. Inga civila amerikaner dog i kriget.

- bgcolor="#cdcdc1"	Land	Totalt antal dödsoffer	Militära dödsoffer	-	Sovjetunionen	27 000 000	6 500 000 + minst 3 miljoner krigsfångar	-	Tyskland	6 000 000 + 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade från andra länder, mfl	5 500 000	-	Japan	2 000 000	1 300 000	-	Kina	22-23 000 000 (?)	2,2 - 3 200 000	-	Polen	Ca 6 000 000	250 000	-	Storbritannien	402 000	327 000	-	Italien	700 000	350 000	-	Jugoslavien	1 700 000	300 000	-	Frankrike	600 000	200 000	-	USA	407 000	407 000	-	Finland	90 000	86 000

Cirka 6 000 000 judar - ingår i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror.

Anmärkning: Ovanstående siffror angående antalet döda tyskar inkluderar inte de civila som dödades eller dog när de flydde undan den framryckande röda armén. Siffror varierar från 200 000 ända upp till 2 miljoner.

Allierat samarbete

Storbritannien och Frankrike hade gått ut i krig mot Nazityskland två dagar efter att Hitler invaderade Polen 1 september 1939. Men efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940 stod Storbritannien ensamma i kampen mot Tyskland. USA stod ännu så länge utanför kriget och även om oron i USA blev större efter Frankrikes fall var motståndet hos den amerikanska befolkningen stor mot att gå med i kriget. USA stödde ändå Storbritannien. Från och med våren 1941 fick britterna hjälp med bland annat vapen genom Lend-Lease Act. När USA slutligen blev indragna i kriget i december 1941 utsträcktes denna hjälp till samtliga krigförande stater på den allierade sidan.

9-12 Augusti 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill första gången. Där utfärdade man den så kallade Atlantdeklarationen som talade om alla folks rätt till självbestämmande, en framtid där konflikter skulle lösas utan våld samt den nazistiska statens totala utplåning.

Churchill avskydde egentligen Josef Stalin och den politik den sovjetiske diktatorn stod för men efter att Hitler angripit Sovjetunionen inleddes ett nära samarbete mellan britterna och ryssarna. Båda partar förband sig att inte sluta separat fred, utan tillsammans besegra den gemensamma fienden. USA-s roll kan trots att man formellt var neutrala beskrivas som "icke krigförande" där man försåg såväl britter som ryssar med stora kvantiteter vapen. Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi som skulle besegra axelmakterna. Tyskland som ansågs vara den farligaste motståndaren skulle besegras först. Största resurserna skulle således läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan. I en rad andra länder (vid sidan om de tre stora plus Kina) åtog sig nu att gå i krig mot axelmakterna. Det slutliga målet med kriget var axelmakterna villkorslösa kapitulation.

Sovjetunionen som redan innan USA:s inträde i kriget tagit emot omfattande hjälp från USA fick nu ännu mer hjälp från amerikanarna med både vapen och livsmedel. Visserligen var inte vapenbiståndet i närheten av de enorma volymer som den ryska industrin producerade från och med 1943 men den anses ändå ha bidragit starkt till att det ryska försvaret inte kollapsade innan Sovjetunionen definitivt fick initiativet sommaren 1943.

Churchill besökte Stalin i Moskva sommaren 1942 för att förankra de västallierades strategi för att vinna kriget. Stalin var inte nöjd och krävde att en en västfront skulle upprättas så fort som möjligt genom en invasion i Frankrike. Det var krav som han envist reste resten av 1942 och 1943. De västallierades svar var att man inte var redo för ett så stort företag än. Viss tillfredsställelse fick Stalin sommaren 1943 då amerikaner och britter invaderade Sicilien och södra Italien och därigenom skapade en Europeisk sydfront. Sovjetunionens diktator var ändå inte nöjd då en överväldigande del av den tyska krigsmakten fortfarande opererade i Sovjetunionen.

De tre stora bland de allierade - Roosevelt, Stalin och Churchill möttes första gången i Irans huvudstad Teheran 28 november-1 december i Teherankonferensen. Där fick Stalin löfte om att en västfront skulle upprättas i maj följande år Operation Overlord. Landstigning skulle ske även i Sydfrankrike och ryssarna skulle ungefär samtidigt inleda stora offensiver på Östfronten. Stalin blev också lovad att Sovjetunionens gräns efter kriget skulle flyttas längre västerut. Detta gick ut över Polen som i sin tur skulle kompenseras med att få tidigare tyska områden längre västerut. Relationen mellan Stalin och Churchill var spänd, däremot kom diktatorn bra överens med Roosevelt som Stalin hade stor respekt för. Stalin själv blev under kriget mycket populär i USA och kallades av amerikanarna för "Uncle Joe".

Något möte mellan de tre stora förekom inte under 1944. Däremot drogs under året planerna upp för den nya internationella fredsorganisation som efter kriget skulle ersätta NF, det vill säga Förenta nationerna - FN. Världsbanken och Internationella valutafonden grundades också.

4-11 februari 1945 möttes Roosevelt, Stalin och Churchill igen i Jaltakonferensen. Tyskland var i praktiken besegrat och förhandlingarna gällde nu hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. Man enades om att Tyskland efter kriget tills vidare skulle delas i fyra ockupationszoner. Stalin krävde att det besegrade Tyskland skulle demilitariseras och betala ett enormt krigsskadestånd. Någon enighet nåddes inte här utan frågorna sköts på framtiden. Man enades dock om att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Sovjetunionen lovade också att bli medlem i FN som grundades i San Francisco i slutet av april 1945.

Nästa stora möte var Potsdamkonferensen 17 juli-2 Augusti. Kriget i Europa var över men fortfarande hade inte Japan kapitulerat. Roosevelt hade avlidit och efterträtts av Harry S. Truman. Även Churchill var borta efter att ha förlorat parlamentsvalet. Ny brittisk premiärminster var labourledaren Attlee. Frågorna var densamma men någon enighet om en långsiktig lösning på Tysklandsfrågan kom inte, något fredsavtal blev det inte heller. Man enades dock om att rättegångar skulle hållas mot ledande nazistiska krigsförbrytare (Nürnbergprocessen). Motvilligt accepterade britter och amerikaner att Polens nya gränser skulle bli permanenta. Som avtalats redan i Jalta förklarade Sovjetunionen krig mot Japan 8 Augusti, exakt 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Japan kapitulerade 15 Augusti- 2 september efter att Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber. Japan blev efter kapitulationen ockuperat av de allierade, Ett gemensamt allierat råd skulle styra landet men i praktiken var det USA och general Douglas MacArthur som styrde landet och Japan återfick sin självständighet först 1951. Även här hölls rättegångar mot de främsta krigsförbrytarna.'

De neutrala staternas situation

När kriget inleddes i början av september 1939 var bara fyra stater direkt inblandade i kriget, förutom Tyskland och Polen även Storbritannien och Frankrike. Merparten av världens stater förklarade sig vara neutrala, inklusive USA som efter första världskriget bedrivit en isolatinistisk politik. Sovjetunionen var fram till sommaren 1941 neutrala mot västmakterna men angrep Polen (se Molotov-Ribbentroppakten) i slutet av september 1939 och senare på hösten Finland - finska vinterkriget. Gentemot Japan skulle Sovjetunionen förbli neutrala fram till början av Augusti 1945.

Andra världskriget skulle visa sig orsaka mycket stora problem för de mindre länderna. Båda parter i kriget visade sig hysa obefintlig respekt för att mindre stater ville stå utanför kriget. Trots att länder som Sverige, Finland, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg och Belgien alla förklarade sig neutrala i krigets inledning blev samtliga stater utom Sverige indragna i kriget. Även de baltiska staterna blev indragna m. I samtliga fall beroende på att nämnda länder blev angripna. I Sveriges fall kan landets roll under finska vinterkriget beskrivas som "icke krigförande". (se vidare Sverige under andra världskriget)

USA hade förklarat sig neutralt men gav trots detta som nämnts omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940 och från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D Roosevelt ansåg att landet måste gå med i kriget men hade svårt att ändra det amerikanska folkets inställning till kriget. Först efter den japanska anfallet mot Pearl Harbor 7 december 1941 vände opinionen. Hurvida USA skulle engagera sig i både det asiatiska och Europeiska kriget "löstes" 11 december då Tyskland förklarade krig mot USA.

Sovjetunionen var alltså neutralt gentemot västmakterna under krigets första två år. Först efter att Tyskland invaderade lander 22 juni 1941 slöts en allians med britterna och efter USA-s inträde även med amerikanarna. De Latinamerikanska staterna var från början neutrala men med några få undantag engagerade de sig så småningom i kriget på de allierades sida.

Spanien och Portugal förblev neutrala hela kriget. Det kan tyckas överraskande att de inte ställde upp för Tyskland då landets regimer ideologiskt stod mycket närmare Nazityskland än de västerländska demokratierna. I Spaniens fall kan det emellertid sannolikt förklaras av att landet var "utmattat" efter tre års blodigt inbördeskrig (Spanska inbördeskriget

Schweiz neutralitet var visserligen garanterad av alla stormakter men det torde knappast hindrat Hitler att invadera landet om han ansett det nödvändigt.

Frederna

Decenniet som följde efter andra världskrigets slut slöts efterhand fred med de länder som krigat mot de allierade (undantaget Japan och Sovjetunionen).

I freden i Paris 1947 slöts fred med Italien, Finland, Ungern och Rumänien. De berörda länderna fick avträda landområden. Italien fick även avträda sina kolonier. Finland fick acceptera gränserna från freden efter Vinterkriget och förbjöds även att inneha vissa vapensystem, till exempel u-båtar.

Österrike återfick sin självständighet först 1955 med några inskränkningar. Man måste lova att aldrig ingå i någon militärallians och aldrig ansluta sig till Tyskland igen. Man förbjöds även att inneha vissa vapensystem.

Med Tyskland slöts däremot aldrig någon permanent fred. Först i och med kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening inträdde ett "riktigt" fredsförhållande för hela Tyskland gentemot de forna motståndarna i kriget.

Japan och de västallierade slöt fred 1951 och samtidigt återfick landet sin självständighet. Japan fick bland annat avträda Formosa (Taiwan) till Chang-Kai Cheks nationalistregim på ön (som USA då betraktade som Kinas legitima regim). Ö-grupperna Kurilerna och ön Sachalin fick man avträda till Sovjetunionen. Fortfarande har emellertid inget fredsfördrag undertecknats mellan Japan och Ryssland.

Krigets följder

Andra världskriget började som ett europeiskt krig men efterhand spred det sig och från och med december 1941 var det ett globalt krig. I krigets efterdyningar följde flera stora förändringar på den världspolitiska scenen.

Innan kriget hade Storbritannien med sitt jättelika kolonialimperium varit den ledande stormakten, men trots att det tillhörde de ledande segrarmakterna hade kriget tärt hårt på dess resurser. Frankrike hade före kriget räknats som Europas ledande militärmakt, men denna uppfattning hade tyskarna effektivt tagit kål på redan i början av kriget.

Efter krigets slut framträdde i stället två särklassiga supermakter, USA och Sovjetunionen. Den amerikanska industrin var oskadad och stod nu för halva världens BNP. Den nyvunna positionen som världens mäktigaste stat innebar att USA:s roll i världspolitiken blev helt annorlunda än innan. Stalins land, Sovjetunionen hade bara 20 år tidigare varit ett utfattigt jordbruksland men hade också "tack vare" kriget uppnått status som supermakt. Man förfogade över världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Framgången hade dock skett till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande.

Storbritannien blev i efterhand något av en förlorare, trots att man förklarat krig mot Nazityskland bara två dagar efter invasionen i Polen 1939 och tillsammans med USA och Sovjetuionen kunde diktera Tysklands kapitulationsvillkor vid krigets slut. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över. Överhuvudtaget bidrog kriget starkt till att samtliga stormakters kolonialvälden i Afrika och Asien efterhand avvecklades.

Den stora koalitionen mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien bröts snabbt efter kriget då Nazityskland inte längre fanns som en gemensam fiende för Sovjetunionen och de västallierade. Inom några år hade det s.k kalla kriget inletts och Europa delats politiskt, inklusive Tyskland: ett block nära allierade med USA och ett annat block med sovjetiska lydstater i Östeuropa. Det kalla kriget ledde till en våldsam kapprustning mellan de två supermakterna och gav upphov till mängder med andra konflikter, som t.ex Korea- och Vietnamkrigen. Kalla kriget upphörde först med de europeiska kommunistregimernas fall i slutet av 80-talet.