Albanien

Denna artikel behandlar staten Albanien. För andra betydelser av Albanien, se Albanien (olika betydelser).

Albanien är en republik i sydöstra Europa, på västra sidan av Balkanhalvön vid Adriatiska och Joniska havet. Landet gränsar till Serbien (Kosovo) och Montenegro i norr, Makedonien i öster och Grekland i söder.

Etymologi

Huvudartikel: Albaniens namn

Under medeltiden kallades området Arberia eller Arbania, men det var dock även länge känt som Epirus eftersom det motsvarade ungefär samma område som den antika grekiska staten vid detta namn. Ordet arban eller alban härstammar från den illyriska stammen Albanoi som nämns i romerska och helleniska skrifter. Stammen var bosatt i dagens Durrës, där albaner för första gången omnämns i bysantinska källor under 1000-talet. Albania betyder "det bergigaste landet". Albaner själva kallar sitt land för Shqiperia eller Shqypnia, vilket betyder "örnarnas land".

Historia

Huvudartikel: Albaniens historia

Skanderbeg.jpg, albansk folkhjälte.]]

Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins av Romerska riket. Efter Romerska rikets delning tillhörde området det Östromerska riket. Från norr trängde slaverna på, framför allt serberna, som vid 1100-talets slut hade bildat ett mäktigt kungadöme som ägde bestånd i omkring 200 år och sträckte sig över hela nuvarande Albanien och in i Grekland och Bulgarien. Denna serbiska dominans bröts genom det Osmanska rikets expansion på Balkan från 1300-talets mitt.

Albanerna blev självständiga i och med att Serbien försvagades men tvingads snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastriota, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Många albaner flydde efter Osmanska rikets erövring av landet och bosatte sig i Italien. Albanien var osmanskt i mer än 450 år och först år 1912 uppnådde de sin självständighet. Albanerna i Kosovo, västra Makedonien, södra Montenegro och nordvästra Grekland lämnades dock utanför landets gränser. Självständigheten skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte tyske prinsen Wilhelm av Wied, att styra landet, men folkligt motstånd och första världskrigets utbrott fick honom att lämna landet redan efter ett halvår.

Efter kriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han lyckades att deklarera Albanien till ett kungarike och utropa sig själv till kung Zog I.

Italienska trupper ockuperade landet 1939. Partisaner under ledning av Enver Hoxha inledde en en befrielsekamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska trupper. År 1946 förklarades Albanien officiellt som socialistiska folkrepublik. Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Det demokratiska flerpartisystem hammnade dock i kris efter valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder ("pyramidspel") ruinerade 1997 en stor del av befolkningen och utlöste ett uppror i mars, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av ett inbördeskrig och sammanbrott. Sen dess har landets situation stabiliserats och det råder för närvarande hög ekonomisk tillväxt.

Politik

Huvudartikel: Albaniens politik

Statsöverhuvudet kallas president och väljs av folkförsamlingen (kuvendi). Folkförsamlingen innefattar 140 deputerade, varav 100 väljs direkt och genom absolut majoritet av rösterna och 40 tillsätts för partierna enligt proportionalitetsprincip. Presidenten utser dess ordförande, premiärministern. De andra ministrarna nomineras av presidenten efter ordförandens rekommendationer. Ministerrådet måste slutligen godkännas av folkförsamlingen.

Ekonomi

Huvudartikel: Albaniens ekonomi

Albaniens ekonomi är omodern, vilket fått många albaner att under senare år emigrera till Västeuropa. Det är Europas fattigaste land efter Moldavien. Hälften av befolkningen är lantbrukare och en femtedel av befolkningen arbetar utanför landets gränser. Albanien har hög arbetslöshet, utbredd korruption på alla nivåer och utbredd organiserad kriminalitet. Albanien mottar stöd från utlandet, främst från albaner bosatta i Grekland och Italien.

Albanien exporterar nästan inget och man importerar ganska mycket av Grekland och Italien för att klara sina behov.

Demografi

Huvudartikel: Albaniens demografi

Befolkningen i landet utgörs till övervägande delen av albaner. Enligt en folkräkning uppgick de till 98 % av befolkningen, med minoritetsinslag av greker och ett mindre antal slaver, i huvudsak makedoner. Folkökningen i Albanien har efter Andra världskriget varit den största i Europa. Spädbarnsdödligheten är dock med europeiska mått mätt fortfarande hög.

Den albanska befolkningen är uppdelad i två huvudgrupper: geger i norr (ned till floden Shkumbin) och tosker i söder. Gegerna utgör två tredjedelar av befolkningen. Blanding med andra folkgrupper är inte lika vanlig förekommande hos dem som hos tosker. Gegerna har ofta mörkare hudfärg än toskerna som oftast har blond hår och grå ögon. Gegerna och toskerna talar varsina dialekter av albanskan: gegiska respektive toskiska.

Geografi

Huvudartikel: Albaniens geografi

Albanien består främst av mycket bergig terräng. Det högsta berget är Korab med 2 753 meter över havet. Kustslättens klimat är av medelhavstyp med het, torr sommar och sval, regnig vinter. Bergsområdet har stora variationer i fråga om såväl temperatur som nederbörd. De högsta delarna får ofta över 2 000 mm regn och snö årligen. Bergen är delvis skogsbeklädda.

Administrativ indelning

AlbaniaNumberedDistricts.png

Infrastruktur och kommunikation

Vägnät

Vägnätet är i jämförelse med andra länder bristfälligt utbyggt i Albanien. En av orsakerna till detta är att bilar inte var tillåtna för privatpersoner under den gamla kommunistregimen. I Albanien finns inte heller motorvägar med undantag för ett kort avsnitt på några kilometer i Tirana.

Järnväg

Järnvägar finns i Albanien men även de är bristfälligt uppbyggda. Tågen är också gamla och hårt nedslitna. Under 1960- och 1970-talen köptes det in tåg tillverkade i Kina. De är idag helt utslitna och har ersatts med begagnade tåg från framförallt Italien och Österrike. De var i dåligt skick redan när Italien och Österrike sålde dem och de har sedan dess ytterligare slitits ned hårt. Det albanska järnvägsnätet saknar kontakt med övriga Europa. Från början var det albanska järnvägsnätet helt isolerat från övriga länder och ingen bana nådde ut över gränsen. Under 1980-talet byggdes en bana från Shkodër som går över gränsen till Montenegro och slutar i Podgorica. När denna bana öppnades för trafik tilläts inte persontåg att trafikera den vilket innebar att järnvägen i Albanien fortsatte att vara isolerad. Vissa godståg har trafikerat linjen men det har enbart handlat om ett fåtal. Idag är banan mer eller mindre avstängd för trafik helt och hållet. Ändå finns banan kvar och kan öppnas för internationell trafik om önskemål skulle finnas, vilket inte är omöjligt i framtiden. En öppning av banan till Montenegro skulle kunna vara en möjlighet att öppna Albanien för fler turister.

Elektricitet

Den elektriska spänningen i Albanien är rent teoretiskt 220 volt växelström, men den är betydligt lägre i småstäder. Om man använder en bärbar dator eller något annat lika känsligt redskap är det mycket möjligt att den förstörs om strömmen bryts av, då Albanien har ett väldigt omodernt elektriskt system. De elektriska uttagen i väggen är normalt av samma modell som i övriga europeiska länder men äldre typer kan också förekomma. Dessa äldre modeller har då två hål som är mycket nära varandra. De är ovanliga på hotell men vid vissa fall kan man alltid plugga in sladden i uttaget om man anstränger sig.

Internet

I nästan alla storstäder i Albanien har allmänheten tillträde till internet. Man hittar där ett förhållandevis stort antal av internetcaféer. Anslutning till internet går via satellit då telefonlinjen är för långsam. Vad än systemet är kostar det 150 - 200 LEK i timmen för att surfa på internet i dessa caféer.

Utbildning

Den 8-åriga grundskolan (7-15 år) är gratis och obligatorisk. För vidare studier finns gymnasium, fackskola, yrkesskola och flera högskoleutbildningar. Universitetet i Tirana grundades 1957.

Analfabetismen i Albanien som länge har varit hög sänktes dramatiskt av kommunisterna. I början av 1990-talet beräknades runt 10% av befolkningen vara analfabeter. Skolgång är obligatorisk för barn mellan sex och fjorton års ålder. 1990 gick 96% av alla barn i skolålder i grundskolan och 70% valde att vidareutbilda sig. Albanien har flera universitet, däribland Tiranas Universitet (grundat 1957). Kommunisterna uppmuntrade utbildning för kvinnor och 1990 utgjorde kvinnor 45% utav de som vidareutbildade sig (i jämförelse med 40% 1970) och 50% av högre utbildningsstudenterna (i jämförelse med 33% 1970). Under kommunisternas styre var utbildning också ett sätt att indoktrinera studenterna om den kommunistiska ideologin. Innan man började i gymnasiet var man tvungen att arbeta ett år. När man var klar med sin utbildning var man tvungen att arbeta ännu ett år för att sedan göra militärtjänst. När kommunistregimen föll tog man bort den politiska och ideologiska skolningen från utbildningarna, dock fick skolorna fortfarande stora stöd från staten. Man tog också bort arbets- och militärtjänstgöringskraven.

Religion

Huvudartikel: Religion i Albanien

65% av befolkningen är muslimer. Ortodoxt kristna, som mestadels bor i södra delen av landet, utgör 20% av landets befolkning. Romerska katoliker, mestadels i norr, utgör 13% av befolkningen.

Religiösa indelningar i Albanien är inte betydelsefulla och den religiösa toleransen visas av att familjemedlemmar i en familj kan ha olika religioner. De flesta albanska muslimer är sunniter, men ungefär en fjärdedel tillhör Bektashisekten, en tolerant oortodox orden.

År 1967 utropades folkrepubliken Albanien och därmed förbjöds också all offentlig religionsutövning. Kyrkor och moskéer stängdes, förstördes eller gjordes om till sporthallar, biografer och förråd.

Religionsförbudet upphävdes 1990. Många kyrkor och moskéer har återuppbyggts och återöppnats och en växande skara av människor utövar sin tro.

Kultur

Albanien har under långa perioder lytt under olika härskare varför den albanska kulturen har blivit hårt trängd, men trots detta har albanerna kunnat bevara sin kulturella identitet.

En urgammal albansk tradition som än idag lever kvar är blodshämnd. Traditionen infördes av den nordalbanska klanledaren Leka Dukagjini som var en av Skanderbegs samtida. Reglerna traderades från generation till generation och nedtecknades av en munk, Shtjefen Gjeqoui, år 1929 och översattes till italienska 1941.

Det har framförhållits att denna tradition hjälpte säkert folk att inte ljuga, stjäla eller förolämpa varandra och skapade sålunda ett slags solidaritet inom de enskilda klanerna och mellan klanerna. Å andra sidan kunde en enda orätt utvecklas till långvariga blodsfejder, som kunde sträcka sig över flera generationer.

Hoxharegimen lyckades att undertrycka traditionen, men den har dykt upp igen. I Kosovo var Titoregimen inte lika aktiv när det gällde att få slut på traditionen, och den har därför levt ända till idag.

Mat

Många av det albanska kökets lokala maträtter är typiska för Balkan och Medelhavsområdet men några är albanska specialiteter. Det traditionella albanska huvudmålet är lunchen som vanligtvis äts tillsammans med en sallad på färska grönsaker; tomater, gurka, grönpaprika, oliver, vinäger och salt.

Turism

Huvudartikel: Albaniens turism

Albaniens turism är fortfarande liten, eftersom turisminfrastrukturen inte är fullt utbyggt. Albanien är i sin helhet oexploaterat som turistland och kan erbjuda genuina och förhållandevis opåverkade miljöer, men investeringsbehovet är stort för att tillgodose resenärernas krav, då faciliteter ofta är av låg kvalitet.

Se även

Europas länder | Balkan | Albanien

Gourt Home::Gourt :: Albanien